Ashura – början, färden, mötet med ödet

Azzam Allah ejuurekum we Ejurena 3ala ma9aab abu 3abd allah al Hussain…

”Jag har inte rest mig för att visa upp mig eller för att förtrycka, inte heller har jag rest mig för att sprida ont och för att härska, men jag har börjat denna resa för att reformera min morfars samfund och jag önskar att sprida det goda och förbjuda det onda.”

Hussain sa dessa ord, men folk förstod inte, de ville inte förstå. Därför stod han nästan ensam i Kerbala.

Tror att Ashura och just alla sorgesånger över Hussain är mina favorit. Jag saknar tiden då jag gick i processioner för att visa min sorg och för att visa västerlänningarna vad det handlar om. Men min fobi för folk har lett till att jag hellre sitter hemma, lyssnar på nätet och gråter. Jag skrev några inlägg här och där som jag kommer uppdatera och sätta upp här. Mycket av de närmaste inläggen kommer handla just om Ashura. Sunnis har en massa fördomar om dem och shias själva är oinsatta i många av de krav och seder som Muharram och Ashura är och innehåller. I vissa områden så vägrar man ta varandra i handen eller hälsa med salam, utan man har en ”shia hälsning” . Vissa vägrar tvätta sitt hår (för att visa sin sorg) andra slår sig blodiga. Vissa gråter, andra slår sig på bröstet. Jag kan bara förklara att allt det här är seder och inte har nåt med själva religionen Islam att göra, men Islam har färgats och förändrats och utvecklats överallt i världen genom de olika folkens och civilisationernas seder och bruk. Man behöver bara se på hur vissa stater blev muslimska eller hur deras klädbruk ser ut.

Sukayna

Sukayna eller Ruqaya var dotter till Imam Hussain. Hon sägs ha varit fyra år gammal när hon dog av strapatserna efter fångenskapen (Kommer senare i artiklelserien) Efter att hennes far mördats och hans huvud huggits av, så togs hon och de andra damerna från Profetens familj, till olika platser i det stora Ommayyidska riket. De skulle visas för massorna, hånas och folket visste inte vilka dessa föräma och adliga damer var, så man kastade stenar och sopor efter dem. Man slet av dem slöjorna, man trodde de var rebeller, som hade slagits emot islam, inte att de hade slagits för islam, inte törstat för islam, inte dött för islam. Folket visste inget om dem men snart skulle hela världen höra talas om Ahlul Bayt och om Kerbala.

Sukaynas sorg var så outhärdlig, att Kalifen (kungen) hörde hennes gråtande och skrikande, Oh Far, oh Hussaina, vart är du. Kalifen Yazid orkade inte med att fortsätta höra dennna lilla flickas klagande, snart slapp han höra på. Hennes död var på grund av sorgen över sin döde far, Hussain. Ruqaya var mkt fäst vid sin far Hussain och han försökte få henne att vänja sig att sova utan honom, men på kvällarna smög hon sig till honom och han fick då varje kväll, föra henne tillbaka till sin egen säng hos sin moster Zeinab. När vattnet blev knappt, så delade hon det lilla hon hade med de andra barnen i följet. När vattnet till slut tog helt slut, så såg man hur barnen tittade åt henne med törstande blickar och ledsna ögon. Hennes livsöde räknas till en av de mest tragiska som omnämns i Ashura tragedin. Hennes farbror Abbas vågade sig till floden för att hämta vatten åt henne och när han dog, så såg hon hans blodiga sköld och den dagen slutade hon att beklaga sig över törst. Abbas var borta och hon var en älskad farbror mindre. Hon och de andra damerna fördes runt i riket och hon slutade vara det levnadsglada barnet, som alla kände. Hon satt försjunken i sina egna tankar och allt man hörde från henne var hennes snyftande. Till slut ledde umbärandena och sorgen till att hon inte vaknade upp längre. Hennes mor skulle väcka henne till morgonbönen, men Sukayna var kvar, hon var kall och rörde inte på sig. Ruqayas livsöde är omtvistad då man inte är säker på om det var flera som hette som hon eller ej, men man vet hur hon dog och att hon först begravdes i den kalla fängelsehålan Senare flyttades hon till en plats utanför fängelsemuren. Medan de mördande kungarnas gravar blivit till avfallsplatser, så är hennes grav ett av de mest välbesökta.

Hur ska en värld som är efter att ha så mycket nöje som möjligt, en värld där sorg ses som negativt, en värld som hatar allt som har med tråkigheter eller syssellöshet att göra, förstå shia och Ashura? Jag sitter här och tårarna rinner nerför mina kinder över Ruqaya. Detta var en befrielse för mig. Detta är en befrielse för alla som minns denna mans och dennes familjs öde. Hussains huvud sätts på ett spjut för att visas runt i riket. En kristen blir muslim när han ser under ske på grund av huvudet. Kvinnorna dras genom gatorna, kedjade och de hånas, då ingen vet vilka det här är.

Barn som mördas för att man satt pris på deras huvuden. Törsten, brinnande tält. Det värsta brottet var att det här inte var vem som helst, det här var Profetens Familj. Dessa personer kom med ett budskap utan dess like. Islam kom som en befrielse från slaveri och vidskeplighet. Här låg de mördade, torterade, hånade, slagna, kedjade, här låg Hussains och Profeten Muhammeds släkt. Deras brott var att de trodde på Allah och deras straff blev denna bestialiska förnedring mot deras heliga person.

Vill man förstå sann Islam? Förstå dessa personer deras öden och deras offer..

Den dagen, i Kerbala, den dagen, Ashura, då räddades Islam. Det sägs att Jesus offrades av sin far. Hans far var den allsmäktige Guden som visste att hans son skulle återuppstå. Hur kan man se det som offer då? Offret, det sanna offret, det var Hussain och hans familj. Här låg han, hästar som trampade på hans kropp. Hans barns och hans släktingars kroppar, liggandes på den heta ökensanden. Deras supporters svek dem. Idag var en stor dag för Islam och idag var också en stor dag för ett offer, ett verkligt offer – Hussain.

Enligt Imam Khomeini, så ska man inte gråta över någon annan än över Hussain och dennes öde.

Varför berättelsen berör våra hjärtan

Historien om Kerbala och Hussain har alla beståndsdelar i ett hjälteepos. Det är dock bara runt 200 miljoner människor i världen som upprätthåller detta epos av styrka, mod och uppoffring. I korta drag:

Här har vi hjälten Hussain som vägrar ge trohetslöfte till tyrannen Yazeed och för det måste han plikta med livet. Här har vi Abbas, hans käre bror, som ser de törstande barnen och kvinnorna. Han tar sig till floden, där fienden väntar och skär av honom ena armen och sedan andra armen. Här dog Abbas son till Ali, Hussains bror. Här har vi Hussains barn, en av dem kallad för Profeten Muhammeds liknelse på jorden, så lik var han honom. Unga män, som slogs ner på slagfältet, en var 12, ändå slogs han mot fienden som det lejon han var. Här har vi Muslim bin Aqeel, Hussains kusin som var hans sändebud till irakierna. När han kommer dit får han förslaget att lura fiendegeneralen i ett bakhåll och slå honom bakifrån, och han vägrar, ”vi är inte sådana” var hans svar. Ärlighet, mod och heder. Här återfinner vi Zeinab, Hussains syster som höll ett av arabiens bästformulerade tal inför fiendens härskande elit i huvudstaden Damaskus, Syrien Här har vi även Ruqaya, ett barn vars sorg skar genom hjärtan. Hon dog på grund av den saknad hon kände för Hussain. Här har vi Abdullah, spädbarnet, bara sex månader gammal och som skrek av törst, istället för vatten fick han en pil genom halsen. Här har vi Hurr, fiendegeneralen som byter sida till Hussains och säger, jag väljer paradiset före helvetet. Här har vi 72 döda vänner till Hussain, som valde döden före livet, när tiotusentals irakier vände dem ryggen, de sanna shias of Ali, döda vid Kerbala. För evigt är deras minne inristat i våra hjärtan. Här finns berättelsen om hjältemod och ärlighet, om heder och samvete, här har vi berättelsen om händelser vi drömmer oss till när vi ser på teve eller läser böcker och ingenstans kan man återfinna sådan hjältemod, som den som man såg vid Kerbala.

Jag vet att jag inte skulle kunna uppbringa sådan mod, skulle du? Livet är oss för kärt

”Finns det någon förkämpe som kan kämpa för mig?”

Så lär Hussain ha skrikit ut vid Kerbala. Dagarna hade gått, det var under vallfärden som Hussain fick avbryta den på grund av de lönnmördare som hade skickats ut av Yazid I. Det var en lång ritt, tusentals hade följt honom på vägen till hans fars gamla huvudstad, Kufa. Anhängarna hade lovat honom stöd och de som följde honom trodde på en stor seger, rikedomar och makt dock Hussain kände till sitt öde, hans blod måste flyta vid Kerbala, hans seger kan bara uppnås genom hans och hans familjs offer. Han stannade till då och då och talade om för folket, jag kommer att möta min skapare vid Kerbala, jag är inte ute efter rikedomar eller makt, så vänd om alla ni som drömmer om sådant. Varje dag minskade hans anhängares antal, till slut var de inte mer än 72, däribland hans unga söner, en av dem 12…

Kung Muawiya hade dött och han hade varnat sin son Yazeed för att utmana Hussain. Tvinga inte honom att ge dig sitt trohetslöfte, tvinga inte honom att resa sig mot dig. Yazeed lyssnade inte utan ett av hans första steg var att uppmana ståthållaren över Mecka och Medina att kräva att Hussain ska ge sitt trohetslöfte till Yazeed. Hussain förklarade att han inte kan ge trohetslöfte till en tyrann, en man som förvanskat och förvrängt religionen. Under vallfärden lämnade han Mecka och rörde sig mot Irak, mot Kufa, mot Kerbala.

Denna alkoholist, denna Yazeed I, som senare skulle gå till historien för sitt mord på Hussain och dennes anhängare, denna Yazeed, som senare skulle låta bomba Mecka och Medina, mörda tiotusentals muslimer och låta sina soldater våldföra sig på kvinnorna, denna man var tvungen att försöka förödmjuka Hussain. Istället förödmjukades och störtades hans rike, just på grunda av Hussains offer.

Hussain hade sen barnsben fått höra från Profeten, att hans blod ska spillas vid Kerbala, för att Islam ska räddas. Hans väg var utstakat, denna prins, denna hjälte, denna Hussain måste dö för att Islam ska leva samtidigt skickade han flera sändebud till irakierna för att se hur läget såg ut och få information hur stark support han kunde räkna med. Innan de kom till Kufa stoppades de av en armé på 4000 man ledda av Hurr ibn Yazid al Reyahi. Hurrs order var att inte låta Hussain komma nära Kufa och att hålla honom borta från vattnet.

Muslim bin Aqeel

Hussain red från Medina till Mecka för att vallfärda; och för att undfly sina förföljare och lönnmördare som kalifen Yazid I skickat ut, så avbröt han vallfärden och red till Kufa, hans fars gamla Huvudstad. Kufas befolkning hade skrivit till honom och uppmanat honom att hjälpa dem i sin befrielsekamp mot tyrannen Yazeed och hans förtryckareregim.

Tusentals brev hade skickats till honom och man sade att ifall han inte kom för att hjälpa dem, så skulle de vittna inför Allah mot hans svek, hur kan Hussain lämna dem i sticket? Hussain skickade sitt sändebud Muslim bin Aqeel till Irakierna för att se hur läget såg ut. Muslim bin Aqeel kom till Kufa och fick löften av mellan 12000 (al Tabari i hans historiebok) och 18000 (sheikh Mufid i hans bok om händelserna). För att förstå antalet, i slaget vid Badr deltog drygt 300 muslimer mot 1000 fiender från Mecka. I slaget vid Lützen hade Sverige lika många soldater, och det var 1000 år senare. Så denna grupp supporters till Ali och Hussain (kallas Shia) var stor.

Kung Yazeed I fick reda på att Muslim bin Aqeel hade nått Kufa och att han hade fått folkets löfte om lojalitet och eftersom hans ståthållare i Kufa varit svag i responsen mot dessa upprorsmän, utnämnde han Ubaidallah bin Ziad till ny ståthållare över Kufa. Ubaidallah ibn Ziad red till Kufa med enbart 50 man, när Kufaborna såg honom rida in trodde de att det var Hussain, som kommit för att leda dem, men när Ibn Ziad gav sig tillkänna då sjönk både deras mod och deras lojalitet till Hussain.

Innan hela detta uppror startade, innan de skickade sina brev, så bad deras klanledare dem att tänka efter; att det kommer krävas offer och att de inte borde be Hussain rida och hjälpa dem och lämna Mecka, som var en bas för hans support i och med att det var fyllt av muslimer fientligt inställda till Yazeed. Folket sade då med en röst, vi vill ha Hussain här, vi ska offra oss, vi ska ut på Jihad mot Yazeed. Men som det arabiska ordspråket så fint lyder, det du säger på natten försvinner när dagen gryr
Så snabbt försvann deras lojalitet och deras löften om att slåss för Hussain mot den orättvise Kungen Yazeed.

Do people think that they will not be tested because they say, ”We have faith?” We tested those who were before them. Thus Allah knows those, who are truthful, and knows those, who are liars.”Quran 29:2- 3)

Tror folket inte att de kommer bli testade bara för att de säger ”Vi har tro? Vi testade dem som kom före dem. Därmed vet Allah vem som är pålitlig och vet också vem som är lögnaren. Koranen 29:2-3

Situationen i Kufa var den vi får se nu och alltid kommer att se. Det är lätt för oss att ge support till Hussain, till Gaza, till fångar till kampen mot förtryck, så länge inte vår tro och våra ord och vår support ifrågasätts eller testas, så är allt frid och fröjd.. Jag vet inte hur jag hade betett mig om jag kunde välja mellan att stödja Yazeed eller den svagare parten, Hussain. De fåtal som vågade stå emot Saddam Hussain, blev mördade eller försvann i hans fängelser under marken, för att aldrig mera höras av. De som höll tyst, de som svek sina ideal, de som visste sin plats, de överlevde. Går du ut idag och ger stöd åt Gazaborna, så blir du dumförklarad, och är du inte dumförklarad är du en terrorist. Så var situationen i Kufa. Folket blev rädda. Av de drygt 18000 man, som hade gett sitt trohetslöfte till Hussain, återstod ett fåtal som inte ens var tio till antalet. Dessa sattes i fängelset. Hussain och Muslim bin Aqeel blev svikna. Vem vill kämpa för sanningen när det ju är bättre att vara tyst och leva några år till? Vi alla kan vara stora i orden, fram tills vi testas och de 18000 i Kufa testades…

Do not subject your lives to destruction with your own hands. Quran 2:195
Låt ej era liv bli förstörda genom era egna händer Koranen 2:195

Kufas svek

Nu var det inte tal om Jihad, nu var det tal om sådana suror när folk tillfrågades varför de inte gick ut för att försvara Profetens barnbarn Hussain bin Ali.
Muslim bin Aqeel fick bo hos en känd klanledare vid namn Hani, denna Hani förråddes och torterades svårt av Ubaidallah bin Ziyad, till den grad att Muslim bin Aqeel kände sig tvungen att gå ut och störta denna ståthållare. Utav de 18000 dök enbart 4000 upp för att hjälpa Muslim bin Aqeel, när han stod vid Palatset hade dessa 4000 minskat ner till 10. Ju längre dagen gick desto färre blev dem och efter att ha bett kvällsbönen kom Muslim bin Aqeel ensam ut ur moskéen

Så gick det till när Muslim bin Aqeel och Hussain bin Ali sveks. Så gick det till när Islam och sanningen sveks. I palatset hos Ubaidallah bin Ziayd, fanns det hela 50 man, 4000 flydde fältet för att de var rädda för 50 man. Innan han tillfångatagits, när han fortfarande trodde på de 18000 männens ord, så skickade Muslim bin Aqeel bud till sin kusin Hussain att skynda sig till Kufa, att man hade en stor här redo att slåss för honom. När dagen var över och han såg att han var ensam (han hade två söner med sig en av dem 10 den andre 8 år gamla) så skickade han iväg sina söner att möta Hussain och gav dem i uppdrag att varna Hussain för denna förräderiets stad, denna stad som svek Hussains far och bror i tidigare krig.

Allah knows those who are truthful, and knows those who are liars. Quran 29:3

Muslim bin Aqeels död

Vilken hemsk situation. Vilket öde. Här går Muslim bin Aqeel genom Kufas gator, förrådd av allt och alla. Ingen vän, ingen släkting ingen supporter någonstans att se eller att finna i denna förräderiska stad, i denna svekfulla stad. Han knackade på dörrar, men de förblev stängda. Han skrek och bad folk om lite vatten att stilla hans törst, men ingenstans ville någon höra honom. Till slut var det enbart en kvinna som vågade låta honom komma in i sitt hus och stilla sin törst. Nästa dag förrådes hans gömställe av kvinnans son för lite Judas silverpengar och armén omringade huset. I Hanis hus hade man föreslagit för Muslim bin Aqeel att svekfullt lura Ubaidallah bin Ziad, fiende ståthållaren,  in i huset för att döda denne bakifrån, men Muslim svarade, det är inte så vi gör, vi är Profetens släktingar.

Efter hårda strider i den trånga gränden, så lovade man Muslim att ge upp, han skulle få leva om han bara gav upp. Hjälten som dödade så många fiendesoldater tänkte att han nu fick en chans att berätta för Hussein bin Ali hur hemsk denna Kufa är, denna stad fylld av svek och förräderi. Muslim bin Aqeel fångades levande och efter svår tortyr, där man slog sönder hans tänder, så slog man ihjäl honom och Hani; deras huvuden skickades iväg till Yazeed i Damaskus medan deras kroppar drogs genom stadens gator. Så dog Hussains sändebud, utan att Hussain hade fått reda på Kufabornas svek.

Två unga huvuden

Under tiden hade Ubaidallah fått reda på att Muslim hade två barn som kunnat slinka ut ur staden. Han utfärdade en belöning för den som kunde få tag i dem och många av dem som bara någon dag sedan var lojala mot Muslim bin Aqeel, red ut för att hitta dem och få belöningen.

Muhammed och Ibrahim, Muslim bin Aqeels två söners grav

Efter många strapatser så hamnade de två pojkarna tillbaka i staden igen och togs omhand av en snäll kvinna. Hon förklarade för dem att inte göra något ljud när hon gömde dem i ett rum, för hennes man var en av dem som letade efter dem. På natten vaknade den åttaårige av gråt och berättade för sin bror att han drömt om att han ska möta sin far snart. Den äldre berättade om en liknande dröm och båda insåg att döden stod för dörren. Just då trängde Harith, husets herre in för att han hade hört deras diskussion han insåg vilken otrolig tur han hade. Han förde dem till floden Eufrats strand och sa till dem att de ska dö snart. Barnen bad honom att inte göra det och de bad honom föra dem levande till Kungens ståthållare Ubaidallah, men fick då till svar att Harith inte hade något hjärta så inga ord kunde rädda dem. Hariths fru förlorade även sina händer när hon försökte stoppa sin man från att slå ihjäl ungarna, men slå ihjäl det gjorde han. Han kapade av dem huvuden och slängde kropparna i floden.

Harith kom till Ubaidallah och visade upp huvudena, även mördarna i tronsalen blev besvärade av de unga huvudens utseende. Ubaidallah ställde några frågor om hur ungarna dog och sen kallade han på sin bödel. Harith blev förvånad och bad om sitt liv men Ubaidallah svarade: ”jag är som du, jag har inget hjärta heller och du borde ha lyssnat på pojkarna när de bad dig ta hit dem levande”.

Harith fick sitt straff och synden straffar sig självt.Så gick det till när Profetens hushåll förlorade mera heligt blod, så gick det till när oskyldigt blod spillde, och Hussain var fortfarande på sin väg till Kufa, omedveten om händelserna i staden. Barnens dröm hade besannats, de fick möta sin far.

Hurr

Hussain fick reda på sitt sändebud Muslim bin Aqeels död och höll ett tal till dem som följde honom, han uppmanade dem att gå hem att han inte var där för att skövla och bli rik utan han skulle få möta sitt öde. Bara ett fåtal stannade kvar och snart fick han och de få som stannade kvar, möta Hurr, en ledare på 1000 man ur Yazeeds här. Hurr törstade så Hussain delade med sig av sitt vatten (ha det i minne).

Hurr hade fått order av ståthållaren Ubaidallah att inte låta Hussain komma undan och att hålla honom i schack fram tills fler trupper anlände. Ubaidallah uppmanade Kufaborna att gå ut och strida mot Hussain, samma folk som bad om Hussains ankomst och uppmanade honom att komma till honom, skulle ut och slåss mot honom.Hussain hade på vägen till Kufa mött den kände Poeten Farazdeq och på frågan hur Kufa såg på Hussains ankomst sa poeten :

” Deras hjärtan är med dig men deras svärd är med dem”. (med Yazids armé alltså)

Till slut kom Hussain till Eufrats strand men ju fler soldater som anlände till fiendelägret, desto mera provocerande var de. Till slut krävde fiendearmen att Hussain skulle erkänna Yazeeds status som kalif, något Hussain inte kunde eller ville. Hur ska han kunna erkänna en tyrann? Man tvingade Hussain att flytta sig från vattnet och ut på den glödheta öknen. Till slut kom han till en plats och frågade människorna vad platsen hette, alla namn han fick höra sa honom inget, tills en gammal man sa att han hört att det fanns ett namn för stället, namnet var Karbala.Hussain sken upp och sa, här ska vi dö, här ska vi falla, här ska vi möta vårt öde.På den sjunde dagen i månaden Muharram, den första av det Islamiska årets månader, gavs order att inte låta Hussain eller hans följeslagare få något som helst vatten. På kvällen brukade Abbas, Hussains halvbror, slingra sig ut och hämta vatten åt de törstande kvinnorna och barnen. Hussain ville under inga omständigheter utpekas som aggressor så han gick med på alla krav och på alla provokationer som fienden kom med visade han stor tålamod. Till slut bad han fiendens här att låta honom flytta från det islamiska riket, han skulle aldrig återkomma, men svaret var, erkänn Yazeed eller dö.

Sjunde dagen i månaden Muharram. Hussains läger, fylld av barn och kvinnor, börjar känna av hettan och törsten. Männen var vana vid det hårda ökenlivet, men kvinnorna och barnen led. Hussains halvbror Abbas smög sig iväg då och då för att hitta vatten åt de törstande och på en av hans försök anfölls han av fienden. Hans ena hand blev avhuggen, så han tog svärdet i den andra, och när han förlorade det, så kom fienden fram och högg av honom hans huvud.

Hussain grät över denna Abbas, en man som än idag vördas för sitt mod. Många av de sorgesånger som shias sjunger handlar just om Abbas, hur han kunde förlora sitt liv, när kvinnor och barn nu var utan beskyddare, och utan hjälten som skulle skaffa dem vatten.Hussain talade om för fienden att hans väg var vägen mot paradiset och de som slogs mot honom skulle möta helvetets tortyr. Ett fåtal lyssnade, däribland Hurr, mannen som hade stoppat honom från att komma till Kufa. En annan som kom för att slåss på Hussains sida var en kristen vid namn John, som konverterade till Islam den dagen, och senare dag för Hussain.

Ali ibn al Hussain förde kampen vidare

När Hussain hade lyft sin inte ens 1 åriga son, och bad Allah ge honom vatten, så sköt fienden en pil mot honom som genomborrade al Asghars hals, hans huvud lutade sig mot sin fars armar och Hussain hördes säga: ”Oh Allah ge mig styrka att uthärda detta”.

Efter al Asghar dog även den äldre brodern, och även Hussains brorssöner och systersöner led martyrdöden. Till slut fanns han bara kvar. Han red fram och tillbaka, slog ner på fiendens soldater som det lejon han var, han Alis son, Profetens barnbarn, han som hade den gudomliga styrkan given honom från Allah.

Han skrek ut : ”Finns det ingen som kan vara mig behjälplig?”

Detta efter att alla hade dött och han var ensam kvar, var detta för att han var feg? Var det för att han blev rädd om livhanken? Nej. Detta var ord riktade mot oss, vi som kom efter honom. Vi ska hjälpa hans budskap, hans kamp, hans väg. Vi ska vara de som hjälper sanningen och Imam Hussains kamp. Vi är de som ska gå i hans fotspår, det var för oss orden var riktade.

Till slut genomborrades han av en pil med tre huvuden och där föll han, dödligt sårad, när Shimr kom fram och kapade av honom huvudet. Där låg hans kropp och hästarna började rida fram och tillbaka på de dödade, alla dessa anhängare till Profeten, här låg de.

Den fruktansvärda natten

Kvinnorna och barnen som överlevde fick se sina tält brännas ner, de fick se sig ensamma över natten och de hörde hur djuren började samlas kring kropparna. Nästa dag fördes de vidare genom det stora arabiska riket, till slut nådde de Damaskus, där de sågs som rebeller, ingen kände till att dessa var ättlingarna till Profeten Muhammed. Den ende som fick leva och som var man, var Ali ibn al Hussain, Hussains son som hade varit sjuk under slakten. Han som nu var fjärde Imam.

Dikt av en sufi om Hussains ståndaktighet

Man kastade skräp på dem, kvinnornas slöjor drogs bort, alla var säkra på att dessa var rebeller som kämpade mot islam.

Hussains huvud

Det sägs att Hussains huvud läste Koranen, där det var upphängd på ett spjut. En kristen betalade även pengar som muta till vakterna, för att kunna få höra på denna röst. Till slut konverterade denna kristne man. När man kom till Yazids hov i Damaskus, så fördes huvudet till denne kalif, han tog tag i det och började slå på det med en pinne, sedan sade han :” Idag tog vi hämnd för skammen vid Badr”, han syftade då på det slag som kostade honom hans förfader och flera andra släktingar. Vidare sa han att Muhammed aldrig kommit med ett budskap, därmed förnekade han islam i det hela.

Under tiden blev Hussains kropp och hans vänners kroppar begravna av bybor som bodde i närheten och som inte lydde ibn Ziads order att inte begrava de mördade och skändade kropparna.  Från den dagen spred Imam Hussains syster Zeinab och Imam Hussains son Ali, sanningen om vad som hände och vad som skedde. Från den dagen har detta utvecklats till de sorgprocessioner vi sett så mycket av på nätet och på tv.

Liknande inlägg:

You may also like...

2 Responses

  1. Rasul skriver:

    tack för inlägget!

    den ständiga låten i mitt hjärta låter Ya Husseyn! Ya Husseyn! :`(

  2. Musa skriver:

    MashAllah;
    Mkt bra inlägg Bror.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>