• Äppelträdet…

    För mycket länge sedan fanns det ett stort äppelträd, en liten pojke älskade att komma till trädet och leka runt det varje dag. Han älskade trädet, åt dess frukter, somnade under dess skugga. Han älskade trädet och trädet älskade honom, tiden förflöt..

    Pojken hade vuxit upp, och var för gammal för att leka runt trädet varje dag, en dag kom pojken till trädet och han såg ledsen ut. Trädet uppmanade honom att leka med det, men pojken sa jag är ingen liten unge längre, jag lekar inte runt träd längre. Jag vill ha leksaker, jag behöver pengar för att köpa dem, trädet bad om ursäkt för det hade inga pengar, men sa du kan ta mina äpplen och sälja dem. Pojken blev glad, tog alla äpplen och stack, pojken återkom inte och trädet blev ledsen.

    En dag kom pojken tillbaka, och trädet var så glad. Lek med mig, sa trädet, jag har inte tid för att leka kom från pojkens mun, jag måste arbeta för min familjs skull. Vi behöver ett hus som skydd, kan du hjälpa mig, undrade pojken. Trädet svarade att det inte hade något hus, men du kan kapa av mina grenar och med dem bygga dig ett hus. Pojken kapade av alla grenar och gick därifrån glad. Trädet var lyckligt för att pojken var glad, men han kom inte tillbaka.

    Trädet kände sorg i hjärtat och var ledsen. En het sommar kom pojken tillbaka och trädet kände en upplyftande glädje. Kom lek med mig, yttrade trädet. Jag är så ledsen och jag börjar bli gammal. Jag vill gå iväg och segla, svarade pojken, kan du fixa fram en båt åt mig? Använd min stam för att bygga dig en båt, svarade trädet, du kan segla långt bort och bli glad. Pojken gjorde som trädet hade föreslagit och gick iväg för att segla med trädstammen, han kom inte tillbaka den här gången heller.

    Efter flera år kom pojken tillbaka, förlåt min pojke, svarade trädet, men jag har inget mera för dig. Inga fler äpplen, jag har inga tänder att bita med, svarade pojken. Jag har ingen stam du kan klättra på, jag är för gammal för det, svarade pojken. Jag kan verkligen inte ge dig något mera, sa trädet. Allt jag har kvar är mina döende rötter, sa trädet med tårar i ögonen. Jag behöver inte mycket, jag behöver bara någonstans där jag kan vila mig, sa pojken. Bra!! Svarade trädet, du kan vila dig vid mina rötter, pojken satte sig ner och trädet log och tårarna strömmade ner.

    Sensmoral:

    Denna berättelse är till för alla, trädet är våra föräldrar. När vi var unga, älskade vi att leka med mor och far, när vi växte upp, vi lämnade dem bakom oss, vi kom bara tillbaka när vi behövde något från den eller när vi var i trubbel. Vad som än händer, föräldrarna finns där för oss och de gör allt för att göra oss glada. Ni må tänka att pojken är elak mot trädet, men är det inte så vi beter oss mot våra föräldrar?

5 Responsesso far.

  1. MammaMarie skriver:

    ÅåååH, det var verkligen en fin berättelse, och så träffande! Den fick mig dock att känna mig misshandlad 🙁 !

  2. Bahlool skriver:

    hahaha marie

  3. Norah Jones skriver:

    Oh va sorgligt =(.. men bra budskap!

  4. life skriver:

    var nyss riktigt sur på mina parents..efter den lilla storyn ska jag nog gå be om ursäkt..:( skriv inte sånna texter B-lol..mitt samvete:(

  5. Bahlool skriver:

    ahahah i know the feeling 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll Up