• Självuppoffring

    Ett av de ideal jag hyllar är människans självuppoffring. När jag läser om andra världskriget och ser hur kommunister begick rena rama självmordsattackerna, för att stoppa nazisterna, så förvånas jag. De har ju ingen tro på nästa liv, de har ingen tro på att de kommer någonstans när de dör. Varför offrar de sig? De tror så pass mycket på kommunismen att de offrar sina liv för den, men vad är belöningen?

    I händelserna vid Kerbala under Ashura, finns det minst 72 fall av otrolig självuppoffring. Män som stod som mänskliga sköldar, så att Imam Hussain och hans anhängare kunde be sin bön. Unga pojkar, som offrade sig, för sin Imam. Män som lämnade allt bakom sig, för att offra sig.

    Tittar man på dessa händelser ur en västerländsk modern vinkel, så tänker man nog att dessa är fanatiker, galningar, som offrar sig för en Gud som inte finns. Några dagar sedan hamnade jag på en amerikansk tidning, den hade belyst Ashurafirandet i Detroit, men läsarna, utan undantag, hade alla varit negativa. En ”amerikaniserad” iranier, menade att Hussain var en terrrorist. Så pass långt har okunskapen nått, att folk kallar allt och alla för terrorister.

    För att återgå till självuppoffring. En mor offrar sig för sina barn, en far för sin familj. När alla män flydde vid slaget vid Uhud, var det tre personer som stannade kvar, däribland en kvinna. Dessa ville skydda Profeten Muhammed. Enligt programmet jag belyste igår, 7aqaaiq al Tarikh, historiens sanningar, så var detta en av de 13 gånger då man försökte mörda Profeten Muhammed. Profeten befallde då Ali att storma mot fienden. Ali stormade fram medan kvinnan och Profetens betjänt, stannade kvar och försökte skydda honom.

    Tänk er vilken syn, här har ni muslimernas svärd, Ali, som aldrig gav upp, som aldrig vek sig för fienden, som stormar mot dem. Man hade redan vid Badrslaget, insett att Ali var större än vanliga män. Så fienden slogs med häpnad. Till slut återkom några av muslimerna och Profeten kunde skyddas bättre. Självuppoffring, detta är naturen hos de renaste själarna.

    Idag hör vi inte så mycket om denna kvinna, till den grad att inte ens jag kan hitta hennes namn.

    Vid Kerbala, när Hussain skulle möta sitt öde, så fanns en viss Amr ibn Qarzi Ansari, hans far var Qarza bin Kaab Khazraji, en av Proftens vänner. Fadern hade varit en lärd i Kufa under kalifen Omars tid. Hans son deltog på Hussains sida. Enligt Ibn Taqus i boken Luhuf, så hände inget Hussain så länge som denne son, denna Amr, inte vek sig. Till slut bar inte hans kropp honom dock, alla sår, händer som genomborrades av pilar och svärdshuggen på hans kropp, ledde till att han föll ner på marken. Då tittade han upp mot Imam Hussain och frågade: ”Oh Allahs profets son, har jag fullbordat min plikt? Imam Hussain svarade då: ”Ja, du har fullbordat din plikt och du kommer att gå in i paradiset före mig. Ge mina hälsningar till den heliga Profeten och tala om för honom att hans Hussain snart anländer.”

    Ja, självuppoffring var det.

    Frågan är, vart och när och om vi skulle offra oss. När skulle jag säga, nog är nog, de här personerna, eller den här saken eller denna händelse är värd att offra mitt liv för. Vad skulle jag ha gjort om jag levt under Hussains dagar, och då fått välja mellan att följa med honom mot en säker död, eller att stanna hemma och leva några år till?

    Egoismen spelar en stor roll för oss människor. Många gånger har jag själv offrat på mig, mina pengar och min tid, och då inte fått vare sig uppskattning eller belöning för det, hur ska jag då vara säker på att jag belönas ifall jag verkligen offrar mitt liv? Är det inte skillnad på offer, där man är säker på att bli belönad och gör det utifrån egoistiska själ och offer där man gör det av fri vilja, utan uppsåt, utan tanke på att bli belönad?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll Up