En av de mest älskade personerna inom shiaislam, är Abbas bin Ali, även kallad Abu al Fadhl eller Qamar Hashim, som betyder Hashims måne (Hashim är stammen Ali och Muhammed tillhörde), måne i betydelsen av stammens heder eller dess skönhet. Denna person är ridderligheten personfierad, hans historia liknar många stora hjältars, som offrade sig för vad de trodde på och vad de älskade. Abbas dödsdag firas på den 8:de dagen i Muharram, där man tillagar specialla bröd med ost, och ger dem till folk.
Abbas ungdom
Ali hade förlorat sin kära fru Fatima, och Profeten Muhammed hade talat om för honom vad som skulle ske med Hussain vid Kerbala. Ali sökte då efter någon som kunde hjälpa Hussain i det offer som var nödvändigt att ge för att rädda religionen. Han talade med sin bror Aqil, och frågade efter någon fru som kunde ge honom söner som var hjältemodiga och hade en bra ”stamtavla” (DNA på den tiden). Aqil talade då om en viss Fatima bint Qallabi, som hade stora hjältar som förfäder och släktingar. Hon födde Ali fyra söner, däribland Abbas.
Abbas föddes 647. Hans mor fick namnet Umm al Baneen, sönernas mor.
Enligt shiitiska historieböcker så öppnade Abbas inte sina ögon förrän han såg sin halvbror Hussain titta på honom. Från barnsben var dessa två oskiljaktiga, de var överallt tillsammans och Abbas kallade Hussain för ”min mästare” hela tiden. Hans kärlek till Hussain och hans betjäning av denne, ledde till att Ali började få tårar i ögonen när han såg det. Då frågades han av sina vänner varför han fick tårar i ögonen? Ali svarade: ”Jag ser en dag när Hussain och hans familj är törstiga och att Abbas inte kommer kunna ge dem det vatten de så behöver.”
Det sägs att Abbas var lik Imam Ali i stridskonst och att hans styrka var oövervinnerlig. Hans debut kom i slaget vid Siffin, ett slag där Muawiya slogs mot Imam Ali. Abbas fick en son vid Ubaidallah och denne fick fem söner. När jag talar om att han hade en oövervinnerlig styrka, så kan det jämföras med Herkules i grekisk mytologi.
Förra året besökte 7.5 miljoner Imam Hussain, här ser man folksamlingen mellan Abbas grav och Hussains.
Imam Ali slog en dag in porten till Khaiber, judarnas stora fäste i Arabien, och använde porten som sköld mot pilarna. När slaget var över, så försökte 7 man att lyfta porten, det gick inte. Sådan styrka hade dessa män.
Kerbala
Hussain son till Ali, hade försökt med alla medel att undvika blodspillan, men han kände till sin historia, sitt öde och sin framtid. Profeten Muhammed hade talat om händelsen vid många tillfällen. Hussain erbjöd att lämna de muslimska länderna helt och hållet, de förvägrades honom, så till slut kom det till kamp, till slut kom det till blodspillan.
När Abbas, denne store krigare, mannen som skulle vara fanbärare, såg hur barn och kvinnor törstade, bad han Imam Hussain om lov att gå till Eufratfloden och försöka hämta vatten därifrån. Han tog sig dig med en skinnväska och ett spjut och kom dit, när han böjde sig ner för att dricka av vattnet, kom han ihåg sin älskade bror och mästare Imam Hussain, så han sa till sig själv att han inte kunde dricka vatten, så länge hans bror var törstig. Så han fyllde säcken och red tillbaka när han övermannades av fiendens soldater, i handgemänget skar man av honom ena handen och sedan andra handen och det sägs att han då försökte ta svärdet i sin mun, och då slog man ihjäl honom där.
Alla offer för Yazids armé, som mördades, vanställdes av fienderna, man red på dem med hästar eller kapade av dem händer och fötter. Så var det även med Abbas. Efter slaget begravdes han när Hussain, just vid vattnet till Eufrat, vattnet han inte kunde föra tillbaka.
Abbas spelar en stor och viktig del i berättelsen om Kerbala, en roll där han är hjälten som offrar sig för sanningen. Man har många dikter om honom, dikter som framställer hans lidande i en sorglig röst. Hur han försöker kämpa emot fienden, hur han saknar sin käre bror och även i döden är han orolig för honom. Vidare spelar hans ”svek” mot Sukyana stor roll, då han inte kunde föra vatten till henne och hon skriker ut, min farbror, min käre Abbas..