• Rättvisa

    Domstolen har ingen sympati.

    I domstolen samlades en massa olika grupper, soldater för fred, olika kvinnliga intresse organisationer och skribenten David Grossman. Intresset var stort för ett ärende rörande flickan Abir Aramin, en flicka som enbart fick leva tills hon blev 10 år gammal.

    Jag har nu i många år skrivit om vissa personer, jag skriver om dem, glömmer bort namnen och går vidare med mitt liv. Dock minns jag flertalets liv. Ofta handlar det om barn som blir mördade utan att deras mördare ställs till svars, för att de var judar eller för att de var soldater som skyddas av den kultur som Israels armé skapats.

    ishot2kills

    Skada ingen oskyldig, annars är det som om du skadat ett helt oskyldigt folk. Så säger Koranen och jag vet att så säger även den judiska lagen. Varför kommer dessa personer undan när de skadat och mördat oskyldiga? Inte vilka oskyldiga som helst utan detta är barn. De har aldrig fått leva sina liv, de togs ifrån oss innan de fick uppleva glädjen och smärtan med att vara en vuxen människa. Brottet de begick var att de tillhörde fel folk eller fel religion. Brottet de begick var att de var på fel plats vid fel tillfälle.

    Vad som är ännu värre är att även när ett brott begicks och den oskyldige miste livet, så förnedras dennes minne, genom att man skyler för brottet. Man skyddar förövaren och menar därmed att den mördade, den skadade, den förorättade inte har några rättigheter i livet – eller döden.

    Abir Aramin mördades tre år sedan. Under hela dagen förhalades förhandlingen och till slut dök en massa reportrar upp, de ställde alla möjliga frågor: ”vem dog, hur gammal, varför, vem är du, vad har du med saken att göra, vem sköt henne, när hände det” men efter alla frågor, så rapporterade ingen israel om händelsen, ännu en arab, mördad, ännu en arab, oförrättad.

    Föräldrarna är inte judar, de är inte israeler heller. De lever under ett apartheidsystem som förtrycker och som stal och stjäl deras land, deras liv och deras barns liv. Kulan som sköts skulle vara en så kallad gummikula, och soldaten var en gränsvakt som satt i sin bepansrade fordon och han siktade mot hennes huvud. Abir var då med sin syster vid en kiosk för att köpa lite godis under skolrasten. Kulan togs från hennes unga kropp och staten tog hand om den. Vittnesuppgifter såsom gränspoliserna, berättade att det inte fanns någon konflikt i området, de kände inte sig hotade och att skjutningen började utan någon grund, mot gällande regler.

    När statens representant skulle försvara mordet, så hävdade hon att det ju inte måste ha varit soldatens kula som läkarna tog bort ur hennes huvud. Vidare menar hon att det väl inte spelar någon roll vad vittnena sade. ”Dessa araber” kan ju göra och säga vad de vill, betyder inte att det blir till ett bra vittnesmål. Rasismen är rätt uppenbar. Så vadå att ingen kastade stenar, det spelar ingen roll att soldaterna inte var hotade. I en gata längre bort kastades stenar. Ifall du hade varit i mitt ställe, hade du gjort köttfärs av dem, sa hon till föräldrarnas advokat.

    Domaren Beinish påminde barnens advokat vid två tillfällen, att det ofta skett liknande incidenter i det förgångna där soldater inte vare sig fått stå till svars inför en domare eller dömts för brottet, så det hade varit bäst att bara glömma det. Statens representant skrattar och säger: ”Ja, jag har haft nöjet att närvara vid sådana rättegångar”.

    Köttfärs, nöje..

    Föräldrarna vet att de inte kan få rättvisa, de är ett ockuperat folk, lever i ett ockuperat land, de måste vända sig till ockupanternas domstolar och de har för ofta sett orättvisan som drabbat det palestinska folket. Dock för Abirs skull, måste de kämpa på, för alla andra Abirs, måste de kämpa på. Enligt Jean Fransouis Lyotard, så är det perfekta brottet inte enbart själva mordet, men även hemlighållande av vittnesmål och tystandet av offrens röster. Den största orättvisan är att offren måste söka rättvisa hos förövarnas domstolar.

    Som domarens ord till advokaten antydde, palestiniers blod är billigt i detta land. Ingen har någonsin blivit straffad för att mörda palestinier – barn, vuxna, spädbarn, gamla. De judiska mördarna går fria, glada och hyllade.

    De palestinier som mördar israeliska barn, självmordsbombarna, har i åtminstone mist livet också, de har blivit ”straffade”. De går inte fria. Medan de judiska mördarna är fria att fortsätta sitt yrke, att mörda ett palestinskt barn är som att döda en fluga, inget viktigt, inget att tänka på, inget att hålla sig fast vid.

    Det finns två saker som islam lägger stor vikt vid – förtryck och fattigdom. Ofta läser man i den heliga Koranen att man ska bekämpa förtryckarna och här har vi förtryck av värsta sorten. Samtidigt hyllas Israel och tillåts fortsätta öka sina bosättningar. Mitt hjärta gråter över den orättvisa som drabbat dessa barn, dessa oskyldiga människor, varför gråter inte ditt hjärta?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll Up