• How many other things are we missing?

    Ibland hittar jag sköna berättelser, jag vet inte om det är sanna eller ej, men de har en poäng som är väl värd att tänka på. En sådan är den här som jag översatte:

    Tågstationen i Washington DC, en kall Januari morgon år 2007. En man spelade violin och stycket han spelade var Bach, han höll på i 45 minuter. Under den tiden kom runt 2000 personer förbi, de flesta på väg till sitt arbete. Efter tre minuter upptäckte en medelålders man att det fanns en musiker som spelade musik. Han började gå lite långsammare och stannade i några sekunder för att senare skynda sig iväg för att hinna med sitt schema.

    4 minuter senare:

    Violinisten får sin första dollar, en kvinna slängde pengarna i hatten utan att stanna upp och bara fortsatte gå.

    6 minuter senare:

    En ung man ställde sig mot väggen för att lyssna på  musikern, sedan tittade han på sin klocka och gick vidare.

    10 minuter hade gått:

    En 3 åring stannade upp, men hans mamma drog iväg honom illa kvickt. Ungen stannade upp för att titta på violinisten igen, men mamman drog hårt i honom och ungen fortsatte gå, under hela tiden vände han sitt huvud tillbaka för att titta på musikern. Samma sak kunde man se hos andra ungar som gick förbi, men deras föräldrar var jäktade.

    45 minuter:

    Musikern spelade utan uppehåll. Enbart 6 personer stannade upp för att lyssna en kort stund. Runt 20 gav pengar men fortsatte gå som vanligt. Mannen tjänade 32 dollar den dagen.

    1 timme:

    Han slutade spela och tystnaden tog över. Ingen märkte det. Ingen klappade, ingen gav uppskattning. Ingen visste om det här, men violinisten var Joshua Bell, en av de största violinisterna i världen. Han spelade ett av de mest kända stycken som som någonsin skrivits, med en fiol som kostar 3.5 miljoner dollar. Två dagar tidigare hade Joshua spelat inför ett utsålt konserthus i Boston, där varje inträdesbiljett kostade runt 100 dollar i genomsnitt.

    Detta är en sann historia, Joshua Bell spelade inkognito på stationen, anordnad av tidningen Washington Post, i ett pågående socialt experiment om uppfattning, smak och människors prioriteringar. Frågan som ställdes var: I en alldaglig miljö, vid en opassande timme, uppfattar vi då skönhet? Stannar vi upp för att uppskatta den? Känner vi igen talang i ett sammanhang där vi inte förväntar oss den?

    En möjlig slutsats som man kommer fram till ur detta experiment är:

    Ifall vi inte ens har tid att stanna upp och lyssna på en av världens bästa musiker, som spelar ett av de bästa och finaste musikstycken som någonsin skrivits, med ett av de finaste och skönaste musikinstrumenten som någonsin skapats, Hur många andra saker missar vi varje dag för att vi har för bråttom, är för stressade eller tänker på annat?

    Ps: Verkar som om det här är sant, MammaMarie hittade en youtubefilm som belyser det här:



2 Responsesso far.

  1. MammaMarie skriver:

    Fantastiskt tankeväckande. Det är i allafall en sann historia och du kan finna den här:
    http://www.youtube.com/watch?v=hnOPu0_YWhw

  2. Bahlool skriver:

    Tack marie!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll Up