• Sionismen är judisk nationalsocialism

    Jag kan inte formulera det bättre än så här. Jag har skrivit om Israel och sionismen i många många år och jag vet att okunskapen om Israel och dess brott är otroligt stora i vårt avlånga land. Här kommer en artikel skriven av Lasse och publicerad av Jinge några år sedan.

    ——-

    Sionismen är judisk nationalsocialism
    By Jinge

    I söndags skrev jag och berättade om den grupp nynazister som greps i Israel dagarna innan. En av läsarna länkade till en artikel på Fib Kulturfront, skriven av Lasse Wilhelmson. Artikeln var så intressant att jag frågade Lasse om jag fick posta den på min blogg, och det fick jag. Den är tänkvärd, och kastar nytt bränsle på debatten om den sorts nationalism som råder inom Israel.

    Sionismen är judisk nationalsocialism

    Av LASSE WILHELMSON

    Sionismens paroll “ett land utan folk till ett folk utan land” har väglett den judiska koloniseringen av Palestina sedan drygt hundra år. Förverkligandet av en “Judisk stat” – sionismens mål – förutsätter kraftig judisk befolkningsmajoritet och etnisk rensning av de som från början bodde där. Israel är därför i grunden en rasistisk statskonstruktion. Judisk överhöghet säkerställs genom ett apartheidsystem som är integrerat i lagar, administrativa bestämmelser och religiösa påbud. Än i dag saknar Israel en författning och fastslagna gränser, i linje med sionismens krav på ytterligare expansion.

    En grundlag från 1985 och Party Law från 1992 accepterar inget parti som i sitt program öppet motsätter sig “staten Israels existens som det judiska folkets stat”. Israel är således inte ens en demokrati för judar. Lagen om återvändande ger judar utanför Israel rätt att invandra och bli israeliska medborgare, medan fördrivna palestinier förvägras detta i strid mot internationell rätt. Denna lag är en grundläggande nationell apartheidlag och gör alla judar till palestiniernas potentiella fiender.

    Israeliska ID-kort anger inte “israel” som nationalitet, utan “jude”, “arab” och så vidare. Icke-judiska medborgare kan inte gifta sig med judar i Israel, eller nyttja nationell mark. Många arabiska byar i Israel har inte legal status som bosättningsorter och saknar därmed tillgång till allmän service som energi och vatten. Arabiska israeler får inte göra värnplikt (med få undantag), vilket medför diskriminering avseende sociala förmåner, studier med mera.

    Av ursprungliga Palestina återstår nu 10 procent – som är ockuperat – resten är stulet. Allt palestinskt liv stryps, nu även med hjälp av det så kallade världssamfundets ekonomiska utsvältning av palestinierna. Detta är en folkmordspolitik enligt FN:s folkmordskonvention, då den syftar till att skapa levnadsförhållanden som hotar att helt eller delvis förgöra den palestinska befolkningen.

    Israel bryter ständigt mot folkrätten och ingen annan stat har ignorerat så många FN-resolutioner. Israel är en militär stormakt med kärnvapen. Det senaste angreppet på Libanon, samt hot att atombomba Iran, understryker Israels ambitioner att destabilisera och förstöra sin omgivning. Tidigare angrepp på Egypten och Libanon inte att förglömma.

    Koloniseringen av Palestina fortsätter på Västbanken (Gaza är förvandlat till ett getto). Allt enligt den plan som Theodor Hertzl presenterade i sin bok “Den judiska staten” (1896), som antogs på den första sionistiska kongressen 1897. Viktiga utgångspunkter är här att assimilering av judar inte hjälper mot antisemitism. Den judiska “rasen” ses som ett folk med rätt till en egen stat i Palestina, där berget Sion finns. Målet är ett socialistiskt Utopia – en modellstat.

    Grunden för sionismen utformades dock tidigare av Moses Hess, kallad kommunistrabbinen. Han var en av Tysklands första betydande socialister, tillika Karl Marx mentor in i socialismen. Han anses av sionister som den förste sionisten och skrev “Rom och Jerusalem” (1862), som Hertzl senare hänvisade till som den bok som säger allt som är värt att säga om sionismen. I den betonar Hess den judiska “rasen”, dess överlägsenhet och utvaldhet, samt judisk religion som den bästa garanten för den judiska nationaliteten.

    Det sionistiska projektet utvecklades av marxisten Ber Borochov, med “territoriell koncentration” som en lösning på den judiska frågan. Han grundade Poale Zion, det marxistiska sionistpartiet, som stödde ryska revolutionen 1917. En av dess medlemmar var David Ben Gurion – Israels landsfader – som kom till Palestina i början på 1900-talet. Ben Gurion såg sig som bolsjevik och var för proletariatets diktatur i alla länder utom i Palestina, där han i stället tillämpade sionismens diktatur.

    Poale Zion splittrades och den socialdemokratiska grenen med Ben Gurion som ledare var länge tongivande inom sionismen. Koloniseringen skedde i socialismens och den upplysta västerländska kulturens namn, stegvis och genom uppehållande förhandlingar med palestinierna. Bildandet av den judiska staten skulle vänta. Först skulle man bygga en slagkraftig armé (Hagana), som klarade av att fördriva palestinier, samt skapa och försvara en kraftig judisk majoritet på största möjliga del av Palestina. Denna strategi blev som vi sett mycket framgångsrik, liksom Oslo-avtalet långt senare, efter vilket en dryg fördubbling av de judiska bosättningarna på Västbanken skett.

    En minoritetslinje inom sionismen, företrädd av Zeév Jabotinsky, ville gå till omedelbar handling. Han bildade 1925 ett sionistiskt revisionistparti, som förespråkade ett Storisrael, som utöver hela Palestina omfattar Transjordanien, delar av Libanon och Syrien fram till floden Eufrat. I artikeln “The Iron Wall” (1937), slår han fast att alla infödda folk – även palestinierna – är emot kolonialister, vilka därför med kraft måste visa att allt motstånd är lönlöst.

    Medan Ben Gurion hade sina sympatier hos marxismen och senare hos socialdemokratin, hade Jabotinsky sina hos Mussolinis fascism. Han grundade den judiska terrorligan Irgun, som utförde de värsta illdåden vid fördrivningen av Palestinierna. Utbrytargruppen Sternligan mördade 1948 Folke Bernadotte, FN-sändebud och medlare. Terrorligornas båda ledare Menachem Begin och Yitzhak Shamir blev sedermera premiärministrar i Israel. Iron Wall-politiken fullföljdes av Israels förre premiärminister Sharon och nu av hans efterträdare Olmert, med större militär kraft än tidigare. Det är samma politik som Begin och Shamir representerade. Det var dock de socialdemokratiskt ledda regeringarna som genomförde den omfattande utbyggnaden av judiska bosättningar på Västbanken och Gaza – den nationalsocialistiska “vänster” som Sharon ursprungligen tillhörde.

    De östeuropeiska judiska marxisterna präglade koloniseringen av Palestina under första hälften av 1900-talet. Den genomfördes med kollektivjordbruk – kibbutzer – som spjutspets. Dessa var direktdemokratiska, socialistiska experimentsamhällen, oftast sekulära. Inga pengar användes och kollektiv barnuppfostran var länge legio. Endast judar tilläts vara medlemmar. De sålunda rasistiska kibbutzerna spelade en viktig militär roll i erövrandet och försvaret av marken. Dagens bosättningar på Västbanken och Golanhöjderna har samma funktion men är ortodoxt nationalreligiösa.

    Efter 1967 har det religiösa inflytandet ökat och det är knappast länge meningsfullt att prata om höger och vänster i Israels politik. De religiösa motiven i sionismen har dock alltid varit viktiga. Numera är politik och religion sammansmälta i Israel.
    Moses Hess sammanförde ras, folk, nation och utvaldhet, till en nationell socialism i kolonial tappning. Den kom att betecknas som Sionismen. Senare skapades den tyska nationalsocialismen med samma beståndsdelar.

    “Jag tror, likson Hitler, på idén om blodets makt.” Så skriver Chaim Nachman Bialik i “The Present Hour” (1934). Han betraktas som Israels nationalskald.

    De judiska församlingarna och de judiska intresseorganisationerna utanför Israel är idag dominerade av sionismen. Deras stöd till den “Judiska staten” är en förutsättning för dennas fortsatta existens, men är stick i stäv med de demokratiska fri- och rättigheter de önskar åtnjuta i de länder de själva lever. Med denna dubbelmoral skapar de själva ett ökat judehat i världen. Det bör här påpekas att en tvåstatslösning av Oslo-modell, med bibehållen “Judisk stat”, innebär en pervertering av folkrätten, då den legaliserar markstöld och etnisk rensning.

    Sionismens apartheidstat bör omvandlas till en demokrati med lika rättigheter för alla medborgare oavsett etnisk och religiös tillhörighet. De fördrivna palestinierna måste få komma hem. Då försvinner grunden för ockupationen av Västbanken och Golanhöjderna, samt Muren. En sådan “sydafrikansk” lösning gör det också möjligt för kolonisatörerna att få stanna kvar. I Algeriet fick kolonisatörerna till slut lämna landet, då deras allierade i västvärlden alltför länge motverkade en sådan lösning. Detta borde mana till eftertanke när det gäller Israel/Palestina.

    Lasse Wilhemson

One Responseso far.

  1. s skriver:

    ok om jag tar den till min blogg?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll Up