"The zionist argument to justify Israel's present occupation of Arab Palestine has no intelligent or legal basis in history." /Malcolm X
“Our people will not say: ‘Hello, I am from the hasbara department of the Israeli foreign ministry and I want to tell you the following.’ Nor will they necessarily identify themselves as Israelis. They will speak as net-surfers and as citizens, and will write responses that will look personal but will be based on a prepared list of messages that the foreign ministry developed.”
— from the Israeli Jew HASBARA Manual. They should also have said: "neither will we say we are Jews..." because this was given out to Jew College students all over the West.
Denna manual är en propagandamanual för Israel
Terrorism i Europa
Enligt islamofoberna "Alla muslimer är inte terrorister men alla terrorister är muslimer" men de verkar glömma Europols statistik från 2007, som säger att det utfördes 498 terrorattacker i Europa, utav dessa är 424, alltså 85% separatistiska, de har alltså ingen som helst koppling till islam.
Inom islamisk sharia, är det inte tillåtet med att ge det motsatta könet sin hand. Man ska undvika denna kroppsliga kontakt. Det finns undantag, beroende på vilken lagskola man följer och vilken lärd, exempelvis anser vissa det är ok, ifall du ger handen till någon och någon av er har handske på. Jag själv ger handen till det motsatta könet, jag har haft problem med att ge kramar förr i tiden, men även det tillhör de seder och de bruk som finns här och jag föredrar att gå dem till mötes istället för att diskutera ämnet och kanske förlora vänner.
I dag läser jag om en man som vägrar ge handen, han fick skadestånd för att arbetsförmedlingen gjort fel, de trodde det var på grund av hälsningen som han inte fick jobbet, något som motsägs av VD:en för företaget, en kvinna, som han lär ha undvikit att ge handen till.
Vi har här alltså två problem:
1. Å ena sidan den privata människans val av hur han eller hon vill bemöta andra, om han eller hon anser att religionen är viktigare eller kontakten med människorna. Jag tycker det är strongt av mannen ifråga att han vägrar ge handen, för vi har många kvinnor som också valt sin tro först. De blir mobbade, nerklankade på, de spottas på och de dumförklaras, för att de valt att bära slöja, ett religiöst påbud. Här har vi en man som valt att göra det han tror på och jag kan bara säga, bra gjort.
2. Å andra sidan har vi samhället vi lever och bor i. Man ska inte ta till sig av alla seder och bruk, man ska inte heller acceptera allt, men just handskakning ser jag inte som en så stor sak. Jag är emot assimilering och jag är emot att man tar till sig av allt som ett samhälle erbjuder, då är man som alla andra fån som accepterar allt utan att ifrågasätta eller som tar till sig allt och vägrar förstå att inte allt i ett samhälle är av godo. Jag ser alkohol som en stor sak i samhället, på samma sätt är till exempel grisätandet, men jag vägrar både äta kött som inte är slaktat halal och inte heller accepterar jag att dricka.
Vi måste alla fråga oss hur vi vill bemöta våra medmänniskor och vi måste även förstå att vi kanske kan såra dem ifall vi inte gör vissa saker. Ifall vi inte önskar gott nytt år eller god jul, då kan vi kanske såra folk, även ifall vi inte tror på dessa helgdagar. Vi kanske sårar folk ifall vi ger vissa handen och inte andra. Vi måste förstå att det här är inte ett muslimskt land, och då förstår folk inte alla seder och bruk vi tror på, men jag har rätten att vägra ge handen, för det är inte upp till andra att bestämma hur jag ska bemöta dem eller hur jag ska bete mig.
Nåja, jag har lite stora bloggtorkan, ingen tid eller ork att skriva ”tyngre” ämnen eller diskutera dem, så här kommer lite skadeglädje åt andras dåliga engelska kunskaper:
Pat Robertson kallas av mina vänner i USA för en ”kristen wahabi”. Mina vänner menar att denna person, som jag hört talas om i några år nu, inte är bara kristen, de menar också att det är inte sionister eller judar det är som ”styr” världen och USAs politik, utan det är sådana här kristna wahabiter, människor som sprider hat mellan folk, som sprider mord och som skapar krig, allt i sin sjuka världsuppfattnings namn.
Här talar Bill Maher om att Pat Robertson har en skola där han utbildar advokater, och att den rankas som en av de sämsta i USA, ändå har han lyckats få in 150 av de utexaminerade advokaterna till att komma in i Bushs administration. Så är det förunderligt att vi hade en klant till president i 8 år i USA?
Pat Robertson, islamofoben, homofoben, antifeministen (nej jag gillar inte hans uttalanden ) kan ni läsa om här. Där står det så här:
2005 skapade han rubriker efter ett uttalande om att USA:s regering bör låta mördaVenezuelas vänsterpresident Hugo Chavez. Robertson har också kritiserats för ett antal anti-muslimska, anti-homosexuella och antifeministiska kommentarer.
Robertson har ofta använt föreställningen om ett kommande Harmagedon i sina tal och uttalanden. 1982 förutspådde han att domedagen skulle komma innan årets slut.[1] I januari 2007 menade han attGud berättat för honom om ett stort terroristdåd som skulle ske i USA under samma år.[2] Han är även författare till The New World Order, en konspirationsteoretisk bok som påstår att judiska bankirer,kommunister, frimurarorden, Illuminati och Satan m. fl. planerar att omkullkasta USA via Europa och FN.[3]
I januari 2006 sade han att den dödliga hjärnblödning som drabbat Israels premiärminister Ariel Sharon var Guds straff för att Sharon låtit ”dela” Det Heliga Landet (han syftade framförallt på utrymningen av Gazaremsan). Efter att Israel som ett svar på detta uttalande hotat att utesluta Robertsons organisation från ett religiöst byggnadsprojekt (Galilee Christian Heritage Center) i Israel värt runt 50 miljoner amerikanska dollar, bad Robertson om ursäkt för sin kommentar i ett brev riktat till Sharons son Omri Sharon.
Efter 11 september-attackerna gästade Jerry Falwell Robertsons TV-program The 700 Club och skyllde attackerna på bland annat abortläkare, homosexuella och feminister, vilket Robertson tycktes hålla med om.[4]
Robertson har i sitt TV-program uttalat stöd för Charles Taylor, tidigare president i Liberia, anklagad för brott mot mänskligheten. Det har senare framkommit att Robertson investerat $8 miljoner i enguldgruva i Liberia.[5] Under folkmordet i Rwanda bad han i TV-programmet tittarna om donationer till sin välgörenhetsorganisation Operation Blessing, för att flyga flyktingar från Rwanda till Zaire. Enligt en utredning användes flygplanen för att skicka gruvutrustning till en gruva Robertson ägde i Zaire.[6]
Efter jordbävningen i Haiti 2010 sa han att den var ett straff för att Haiti ingått en pakt med djävulen för att bli fria från den franska kolonialmakten.[7]
Jag är en anhängare av den islamiska republiken Iran, och jag har ett antal vänner i Iran som säger att majoriteten av iranierna är för systemet och för landets ledarskap och bevisen såg vi på Ashurademonstrationerna där några få tusen försökte håna Imam Hussains minne, men här kommer en annan bild, en bild av en exiliranier som besökte landet efter 30 år och kom i kontakt med de människor som står emot regeringen. Jag håller inte med henne, men jag vill inte vara en hycklare och låter henne tala själv för sin sak och för sin syn på vad som skedde och sker i Iran.
Texten är på engelska och rätt lång men väl värd att läsa.
Jag läser om en viss Boa Sr, som var den siste av sitt folk och det känns vemodigt i mitt hjärta. Boa tillhör ett folk som bebott ögrupperna Andamanerna sedan 65 000 år. Jag älskar historia och gillar att gamla folk lever och överlever, det är även en av grunderna till att det känns i mitt hjärta när jag ser en sådan person och se att hon var den siste av sitt folk.
Jag har i några år belyst frågan om hedersmord, något som Allahs sändebud kämpade hårt emot. På den tiden, på 600-talet, så begravde araberna sina flickbarn levande i sanden. Koranen och Muhammed talar om detta och varnar människorna för denna hemska handling. I dag ser vi i Kina och Indien en liknande syn på flickor, man aborterar bort fostren, man kastar syra på tjejer som inte vill gifta sig eller vill lyda, man värderar kvinnorna mindre än männen. Detta görs inte av islam. I Kina och i Indien har man en annan tro än islam, men vi ser inte islamofoberna ge buddhismen eller hinduismen skulden, utan man menar det är något avskyvärt som görs av några människor utan samvete eller moral.
Då och då försöker folk ge islam skulden för hedersmorden. Jag hann inte skriva om det men här skriver min syster Tasnim om just hedersmord och klargör den muslimska ståndpunkten:
I dagarna uppmärksammar flera muslimska bloggare det fasansfulla fenomen som populärt kallas ”hedermord”. Ytterligare anledning att skriva om detta är att nu har ännu ett makabert mord avslöjas i Turkiet, där en 16-arig tjej begravdes levande med bakbundna händer i familjens trädgard, därför att ”hon hade manliga bekanta”.
Detta brukar kopplas ihop med islam, trots att islam förbjuder detta med klara och tydliga förbud. Det finns ingen tvekan, det finns inget utrymme för godtyckliga tolkningar – det är helt enkelt förbjudet och punkt.
Innan islams inträde pa den arabiska halvön brukade familjefadern begrava den nyfödda flickan levande, eftersom det var en skam att ens fa en dotter. En man, en följeslagare av Profeten, berättade att han tagit sin dotter, ett par ar gammal till en brunn.. dottern älskade honom och var glad att fa följa med honom, men han ville göra sig av med henne för hon var en flicka. Han kastade ner henne i brunnen.. och detta var da, innan islam, helt normalt och socialt accepterat!
Om dessa bestialiska handlingar säger Koranen:
”Och de tilldelar Gud döttrar – Stor är Han i Sin härlighet – men åt sig väljer de vad de själva önskar. Då någon får höra den glada nyheten om en dotters födelse mörknar hans uppsyn och vreden kokar i honom; och han drar sig undan människorna i denna för honom dystra nyhet och han överväger om han skall behålla barnet trots förödmjukelsen och skammen eller begrava det i jorden. Hur vedervärdigt är inte deras sätt att tänka och döma? .” (Koranen 16:57-59)
Pa domedagen kommer de dödade barnen att fraga vad de gjort för att förtjäna ett sadant hemskt öde:
”…och den nyfödda som begravdes levande tillfrågas för viket brott hon miste livet.” (Koranen 81:8-9)
Och om att ta en annans liv:
”Av denna orsak förskrev Vi för Israels barn att om någon dödar en människa, som inte själv har dödat någon eller försökt störa ordningen på jorden och sprida sedesfördärv, skall det anses som om han hade dödat hela människosläktet och om någon räddar en människa skall det anses som om han hade räddat hela människosläktet”
(Koranen 5:32) ”Tag inte en annans liv – Gud har gjort det heligt …” (Koranen 17:33)
Det är klart och tydligt att mord inte är tillatet – inte för att behalla sin s.k ”heder”, eller av nagon annan anledning heller. Detta star utom allt tvivel och gar inte att ursäkta.
Som SANN beskyddare av kvinnans heder, star att läsa i Koranen om de som framför falska anklagelser mot kvinnor:
”Och de som anklagar ärbara kvinnor [för äktenskapsbrott] och sedan inte visar sig ha stöd av fyra vittnen, straffas med åttio piskrapp och skall i framtiden inte få avge vittnesmål; de har visat grovt trots mot Gud.” (Koranen 24:4)
”… De som [utan grund och utan att senare ångra sig] anklagar anständiga troende kvinnor som kan ha uppträtt oförsiktigt, [följs av Guds] fördömmelse i denna värld och i det kommande livet, och ett hårt straff väntar dem den dag då deras tungor och deras händer och fötter skall vittna emot dem om vad de gjorde.” (Koranen 24:23-24)
Det finns sannerligen ingen ursäkt alls för de som dödar sina barn:
”De som utan att förstå, i dårskap dödar sina barn har förlorat allt!” (Koranen 6:137)
Det man nu kan fraga sig är - vad far dessa människor att göra det hemska de gör? Vad far de att i generation efter generation, föra dessa barbariska seder vidare? Vad far de att bortse fran islams klara budskap?
Nog maste det väl finnas religiösa auktoriteter bland dessa människor. Vad gör de at saken? Eller är de kanske lika innästlade i denna ondska som de andra?
Det är varje människas ansvar att akta sina handlingar, att söka kunskap om islam och om vad som är rätt och fel. Samtidigt har de religiösa ledarna ett stort ansvar i det att undervisa befolkningen och leda dem pa rätt väg, att visa dem hur fel de gör! De kan inte sitta passiva i sadan ondska och vara nöjda med vad de gör. Tills detta upphör, är arbetet inte avslutat.
Gud har skapat oss med en vilja, han har skapat oss med förstand. Det är vad som skiljer oss fran djuren, som handlar av instinkt. Det finns ingen instinkt i oss som talar om oss att kallblodigt mörda vara barn, det är ren och skär ondska som far människor att tänka sadana tankar. En mördare är en mördare, enligt mig maste man vara en riktig psykopat för att kunna göra nagot sadant mot sin egen dotter eller son.
Ma Allah befria det muslimska samfundet fran sadana förtryckare och onda människor!
Kom i diskussion med en vän, som inte kände till Abu Ghraib..här kommer det lite bilder, för att påminna de av er som glömt vad man gjorde i demokratins och frihetens namn..
Yttrandefriheten är en viktig frihet som vi ska kämpa för, men även denna frihet måste ha vissa regler. Jag anser att det är lika illa att baktala folk eller förtala som att häckla och håna 1.5 miljarder muslimer och deras heliga företrädare. I några år har det nu rasat en kamp mellan dem som tar sig rätten att håna och häckla muslimerna, men inte judar, men inte buddhister, men inte hinduer, och dem som säger att denna frihet är bra, men sluta upp med att angripa den heligaste personen i vårt liv.
Det känns lite fel att när en person säger åt en annan, du sårar mig, kan du vara så snäll å sluta, att denne inte slutar, utan tvärtom, fortsätter med sitt skit, ökar sitt skit, och sprider sitt skit så andra kan delta i skitandet. På samma sätt känns det med de här karikatyrerna, där man gång på gång sprider dem, utökar dem och sprider dem så att andra kan delta. Det sägs att vi ska lära oss leva med varandra, hur kan vi leva med varandra när detta tillåts?
Nu har över 1000 taxichaufförer i Oslo, bestämt sig för att säga ifrån, de ställde in sina färder i två timmar och man kan nog säga att staden nästan lamslogs av detta. Sist Danmark ville försvara sin rätt att mobba och håna muslimerna, ledde det till en brakförlust för danska mejeriföretaget Arla. England slåss med ett flertal länder för att få ta hand om muslimers pengar, pengar som man vill ta hand om enligt islams regler för förbud mot ränta.
Så muslimerna har en stor makt, en makt som vi tyvärr inte alltid utnyttjar eller tar tillvara på. Medan jag försöker bojkotta så mycket som möjligt av Israels produkter och allierade företags produkter, så läser jag hur folk gillar Starbucks eller älskar dittan och dattan. Vi som muslimer har makten. Säg ifrån. Låt förtrycket och diskrimineringen av muslimer ta ett slut. Muslim pride..
En av mina favoritmotståndare på nätet är Nima Dervish, jag har inte hans lugn, intelligens eller språkförmåga och han var en stor idol för mig. Jag gillar inte hans åsikter, men jag gillar hans intelligens och hans rättvisapatos, trodde jag ja. Nu har Nima Dervish gjort sig känd för något annat, han har hotat en instabil kvinna med förtäckta ordalag. Hade jag blivit hotad på det här viset så hade jag känt mig rädd, att kvinnan ifråga kände sig så pass pressad av denna utpressning, kan förstås, särskilt med tanke på att Nima Dervish visste hur svag och i vilken skör mental hälsa kvinnan befann sig i.
Det det handlar om är att Nima Dervish, islams motståndare, Irans regerings hatare; shiiternas fiende; Nima Dervish, mannen som varnat oss för hedersmord och förtryck i böcker och i samtal på nätet och i teve, nu själv betett sig illa. Han hade varit ihop med en kvinna och denna kvinna var skyldig honom 2000 kronor. Realtid skriver om att han hotade henne med att publicera intima bilder på henne, ifall hon inte betalade honom pengarna.
I vanliga fall så skulle detta väl anses vara utpressningsförsök? Jag vet inte, men jag anser att Nima fallit många steg i mina ögon. Även om jag inte gillade hans kamp mot muslimerna och hans stöd för Israel, så respekterade jag honom och hans åsikter, nu dock verkar allt det vara helt borta. När en man tar sig rätten att bestämma över en kvinnas handlingar och försöker utöva utpressning, då begår han ett av hedersförtryckets största brott. Han anser sig ha rätten att förtrycka henne genom att vilja sälja intima bilder på henne. Genant.
Så som det ser ut, så verkar han vara en hycklare, en person som predikar en sak och gör något helt annat. Synd och skäms Nima!
Nästa gång jag läser hans inlägg, hans böcker eller ser honom på teve, ska jag tänka på att denna person, som sitter på sin höga häst, även han är en människa med många fel och brister.
Det farliga i sammanhanget är att kvinnan kände sig hotad och var livrädd för släktingar som hotat henne till livet och nu skulle han skämma ut henne ännu mera med bilder som visade att hon var promiskuös. Detta skulle leda till ännu mera fara för damen ifråga. Hemskt
1400 år sedan splittrades islam i två större läger, ett sunnitiskt och ett shiitiskt. De som tog makten, män som Muawiya I och Yazid I, var allt annat än muslimer. Dessa skapade en egen version av islam som såg till att människorna stadigt återgick tillbaka till gamla tiders vantro. Kvinnan förpassades tillbaka till den gamla mörka tiden. Man svartmålade Profeten Muhammed, hittade på nya saker han lär ha sagt, man förföljde Profetens heliga Familj och deras anhängare. Första större konflikten skedde mellan muslimer och i denna konflikt dödades tusentals muslimer i kampen mot andra muslimer.
Vid Siffin stod Ammar bin Yassir, vars föräldrar var de första martyerna i islam och var törstig, så han bad om något att dricka och när han fick det sa han, vid Allah, Profeten Muhammed förutspådde att jag ska dö idag. Jag kommer bli dödad av en grupp utanför islam. När han gick ut mot fienden, så besannades profetian, han dödades och det blev ett uppror i Muawiyas läger, för folk kände till profetian om Ammars död. Den grupp som mördar Ammar bin Yassir är utanför islam, men som vanligt lyckades Muawiya lura sina anhängare och de fortsatte kämpa för honom, mot sina trosfränder.
Några år senare kom Muawiyas son till makten och han fortsatte sin fars korruption av religionen. Han lät mörda Profeten Muhammeds barnbarn, Hussain vid Kerbala i dagens Irak. Detta firas av Profeten Muhammeds familjs anhängare med sorg och gråt och kallas för Ashurahögtiderna. I dagarna samlas mellan 5 och 6 miljoner shiiter och deras sunnitiska vänner i de heliga irakiska städerna och sörjer Hussains död. Firandet nu eller sorgedagarna kallas för Arbaeen, eller de ”fyrtiodagarna”. Bland muslimerna har man olika sorgeperioder för den avlidne och Arbaeen infaller 40 dagar efter en persons död.
Så som deras förfäder bekämpade Profeten och hans anhängare, så bekämpar idag vissa grupper islam och muslimerna genom olika attentat. De kallar sig själva för muslimer, men en muslim skadar inte oskyldiga med flit, han skadar inte barn, kvinnor eller obeväpnade. En sådan feg och äcklig handling är oislamisk.
Buss fylld med barn och kvinnor i Karachi som rammades av en terrorist under firandet av Arbaen.
I dagarna har man mördat hundratals shiiter för att de visar sin kärlek för Profeten Muhammed och dennes heliga Familj.
Shiiterna vet vad som kan hända och att de kan möta döden, men de är villiga att ta den risken. De senaste 1400 åren har de upplevt liknande och värre saker, man brukade kapa av händerna på dem som besökte Imam Hussains grav, då ökade trafiken dit, under Saddams styre förbjöds sorgen över Hussain helt och hållet. I vissa länder omringas och fängslas shiiter när de försöker sörja Hussains öde. Listan kan göras lång.
Medan shiiter och sunniter är förenade för Jerusalem, för islam, för muslimerna, så väljer dessa grupperingar att mörda oskyldiga barn och kvinnor, vars brott är att de älskar Profeten och dennes heliga Familj. I Irak brukar det vara wahabiter som stödjer Al Qaidah som begår dessa illdåd, medan det i Pakistan är den pakistanska versionen av talibanerna som utför illdåden där.
Bra text om Iran och den så kallade nya ”revolutionen”, väl värd att läsa men på engelska. Analyserna är rätt träffande. För den som vill läsa mera om Iran och situationen där utan att falla för propagandan från vissa grupper. Dilip gör jämförelser mellan 1979 års revolution och de grönas försök till kaos i Iran, och han ställer frågan varför så få iranier stött och stödjer de gröna.
Jag tystades igen på DN.se när jag gav en annan version händelserna..
[Note to TomDispatch Readers:Slowly, slowly, the newest iteration of this website is working out its kinks and bulking up. A number of you have written in about the missing “what we read” blogroll. It’s now back, updated and ready for use. Just scroll down the right column to check it out. Tom]
The Obama administration’s Iran policy is a riddle wrapped inside a conundrum folded into a pickle. So many signals are being sent in so many directions that it’s a wonder the Iranians (or other involved parties) have any idea what’s going on. Barack Obama came into office pledging to reach out diplomatically to Iran. In fact, the administration did so in only a half-hearted way, even as the president quickly began setting deadlines for the Iranians to respond (on their nuclear program) in a way Washington considered satisfactory — or face further “crippling” sanctions. Now, the latest of these deadlines, January 1, 2010, has passed and a move towards new sanctions, especially against companies associated with Iran’s Revolutionary Guard Corps, which controls significant parts of the country’s economy, is evidently being prepared. But China, which holds the presidency of the Security Council for the month of January, recently rejected even a debate on the subject. Like the Russians, the Chinese are deeply involved in developing long-term energy relations with Iran, which means that no sanctions which might “cripple” that country’s economy are likely to make it through the Security Council, no matter which country has the presidency.
In the meantime, rumors, circulating for years, about an impending Israeli attack on Iranian nuclear facilities (which is a polite way of saying Iranian military defenses of every sort) continue to fly. President Obama reportedly even used his supposed inability to hold the Israelis back as a way to urge China’s president to fall into line on sanctions. Administration officials regularly repeat versions of the Bush-era formula: “all options are on the table.” Recently, for instance, Chairman of the Joint Chiefs of Staff Admiral Mike Mullen referred vaguely in public to Pentagon contingency plans for an attack on Iran (“…at the same time preparing forces, as we do for many contingencies that we understand might occur…”). However, on the subject of such a military assault he soundedunenthusiastic in the extreme. Obama’s influential Secretary of Defense Robert Gates has long beenemphatic in his opposition to heading down such a path. From his 2006 confirmation hearings on, he has exhibited a clear sense of just how regionally catastrophic a military operation against those nuclear facilities would be (including a potentially globally crippling spike in oil prices).
The Obama administration is now evidently considering throwing greater support behind Iran’s “green movement.” This movement of dissidents regularly in the streets protesting against the present regime and a fraudulent election would, as Dilip Hiro points out, instantly be undermined by either“crippling sanctions” or an attack on the country’s nuclear facilities. All this, in other words, looks suspiciously like chaos as policy.
Hiro, an Iran expert and TomDispatch regular, has just written a new book — it’s being published this very day — that puts Iran, the United States, China, and Russia into a global context. It’s calledAfter Empire: The Birth of a Multipolar World and I’m proud to say that it grew from an article Hiro wrote for this website back in 2007, “The Sole Superpower in Decline.” It offers the kind of balanced, knowledgeable assessment of our world that we’ve come to expect from him and which should put After Empire on every bookshelf. Tom
Regime Change in Tehran? Don’t Bet on It… Yet By Dilip Hiro
The dramatic images of protestors in Iran fearlessly facing — and sometimes countering — the brutal attacks of the regime’s security forces rightly gain the admiration and sympathy of viewers in the West. They also leave many Westerners assuming that this is a preamble to regime change in Tehran, a repeat of history, but with a twist. After all, Iran has the distinction of being the only Middle Eastern state that underwent a revolutionary change — 31 years ago — which originated as a mild street protest.
Viewed objectively, though, this assumption is over-optimistic. It overlooks cardinal differences between the present moment and the 1978-1979 events which led to the overthrow of the Shah of Iran and the founding of an Islamic Republic under Ayatollah Ruhollah Khomeini. History shows that a revolutionary movement triumphs only when two vital factors merge: it is supported by a coalition of different social classes and it succeeds in crippling the country’s governing machinery and fracturing the state’s repressive apparatus.
Two Movements, Two Moments
A short review of Iran’s 31-year-old revolution is in order. In February 1979, the autocratic monarchy of the Shah collapsed when the country’s economy ground to a halt due to strikes not only by the religiously observant merchants of the bazaar, but also by civil servants, factory employees, and (crucially) leftist oil workers. At the same time, the foundations of the modern state — the armed forces, special forces, armed police, and intelligence agencies, as well as the state-controlled media — cracked.
The street demonstrations, launched in October 1977 by Iranian intellectuals and professionals to protest human rights violations by SAVAK, the Shah’s brutal secret police, lacked both focus and an overarching set of coherent demands articulated by a towering personality. That changed when Khomeini, a virulently anti-Shah ayatollah exiled to neighboring Iraq for 14 years, was drawn into the process in January 1978. From then on, the ranks of the protestors swelled exponentially.
Today, the key question is: Have the recent street protests, triggered by the rigged presidential poll of last June, drawn one or more of those segments of society which originally ignored the electoral fraud or dismissed the claims to that effect?
The evidence so far suggests that the protests, while remaining defiant and resilient, have gotten stuck in a groove — even though on December 27, the day of the Shiite holy ritual of Ashura, they spread to the smaller cities for the first time. What has remained unchanged is the social background of the participants. They are largely young, university educated, and well dressed, equipped with mobile phones, and adept at using the Internet, YouTube, Facebook, and Twitter.
In the capital, they are usually from upscale North Tehran, which contains about a third of the city’s population of nine million. It is home to affluent families, many of whom have relatives in Western Europe or North America. They often spend their vacations in the West; and most are fluent in English and at ease with computers.
Naturally, then, Western reporters and commentators identify with this section of Iranian society, and focus largely on them, inadvertently or otherwise.
In the autumn of 1977, too, such people predominated in the street protests against the Shah. The difference now is one of scale. Since the Islamic Revolution, there has been an explosion in higher education. Between 1979 and 1999, while the population doubled, the number of university graduates grew nine-fold, from a base of 430,000 to nearly four million. The student bodies of universities and colleges have soared to three-quarters of a million young Iranians. That explains the vast size of the protests and their sartorial uniformity.
Now, the foremost question for Iran specialists ought to be: Over the past six months have significant numbers of residents from downscale South Tehran, with its six million people, joined the protest? Going by the images on the Internet and Western TV channels, the answer is “no.” South Tehranis do not wear fashionable jeans, and any protesting women would appear veiled from head to toe and without noticeable make-up.
It is South Tehran that contains the Grand Bazaar, covering five miles of warren-like alleyways and more than a dozen mosques. That bazaar is the commercial backbone of the nation with its intricately woven strands of trade, Islamic culture, and politics. Its lead is followed by all the other bazaars of Iran. Because Prophet Muhammad was a merchant, there has been a symbiotic relationship between the commercial class and the mosque from the early days of Islam. Iran is no exception and the importance of the bazaar’s influence still cannot be overestimated. After all, it was barely a century ago that oil was first found in the country, while industrialization gained a foothold only after World War II.
So, have bazaar merchants begun to shut their shops in solidarity with the protestors — as they did during the anti-Shah movement? No again.
Leaving aside the shuttering of stores, if some bazaar traders were simply to resort to setting up their own blogs and joining the protests online, that in itself would surely draw the attention of the regime of Supreme Leader Ayatollah Ali Khamanei and might even lead it to consider a compromise with the reformers.
The Limits of 2010
So far the opposition has been led by the defeated candidates for the presidency — Mir Hussein Mousavi and Mahdi Karroubi — neither of whom has anything like the charisma or religious standing of a Khomeini.
Furthermore, the opposition suffers from the lack of a single overarching demand. During the 1978-1979 movement, Khomeini rallied diverse anti-Shah forces — from Shia clerics to Marxist-Leninist groups — around a maximum demand: Dethrone the Shah.
Then Khomeini managed to hold together this unwieldy alliance by championing the causes of each of the social classes in the anti-Shah coalition. The traditional middle classes of merchants and artisans saw in him an upholder of private property and a believer in Islamic values. The modern middle classes regarded him as a radical nationalist committed to ending royal dictatorship and foreign influence in Iran. The urban working class backed him because of his repeated commitment to social justice which, it felt, could only be achieved by transferring power and wealth from the affluent to the needy. The rural poor saw him as the one to provide them with arable land, irrigation facilities, roads, schools, and electricity.
Khomeini performed this superhuman task by maintaining a studied silence on such controversial issues as democracy, the status of women, and the role of clerics in the future Islamic republic.
Today, the most popular slogan of the protestors is “Death to the Dictator,” meaning Supreme Leader Khamanei. (In Persian, “Marg bur/ Diktator” rhymes well.) Yet that is certainly not what either Mousavi or Karroubi wants.
On his website, Mousavi recently demanded the release of all political prisoners and the amending of the electoral laws, along with the enforcement of freedom of expression, assembly, and the press as stated in the Iranian constitution. In short, he wants to reform the present system, not overthrow it.
As it is, there is a mechanism in the constitution for the removal of the Supreme Leader. The popularly elected 86-member Assembly of Experts has the authority to appoint or dismiss him.
That Assembly is presided over by Ali Akbar Hashemi Rafsanjani. As a former close aide to Ayatollah Khomeini, his revolutionary credentials are on a par with Ali Khamanei’s.
Rafsanjani backed Mousavi in his presidential bid with funds and strategic planning. Now, if he decides, he can summon the Assembly of Experts for an emergency session to debate the present crisis caused by the divisions at the top. Normally the Assembly meets only twice a year. But being a shrewd politician, Rafsanjani would first consult senior Assembly members individually to test the waters. It seems so far that he has not succeeded in gaining strong enough support for a special session.
At the grass-roots level, the numerous oppositional blogs and websites rarely deal with the big picture. They are mainly focused on highlighting the brutal repression and arguing that Khamanei’s regime has strayed wildly from its Islamic roots and its revolutionary promises of justice, freedom, and independence.
Their critique, however, covers only one major aspect of the situation. It is not enough to bring about regime change in the country. A second complimentary side would have to spell out some specifics about how the protestors want to see their vision of change realized in practice. At the very least, the opposition ought to debate the issue, which it is not doing now; or it could emulate Mousavi, who has dropped his earlier demand for a fresh presidential poll to be supervised not by the interior ministry but a non-governmental body. That gesture could, sooner or later, open the way for a compromise with President Mahmoud Ahmadinejad that might lead to a national unity government composed of his partisans and the opposition leaders.
One major difference between 1979 and 2010 is that the Internet provides a great opportunity for a kind of debate that was unthinkable until a decade ago. On the other hand, what the 1979 movement and the present one have in common is the idea of making political use of the Shiite religious days, the Islamic custom of commemorating a dead person on the 40th day of his or her demise, as well as of the martyr complex engrained among Shiites. It was Ayatollah Khomeini who pioneered such tactics. He consistently used the 40th day of mourning for the martyrs of the Shah’s regime to draw ever bigger, ever more enthusiastic crowds in the streets, and used the holy month of Ramadan to charge the nation with revolutionary fervor.
The attempts of today’s opposition leaders to emulate Khomeini’s example have not succeeded chiefly because their camp lacks a religious leader of his stature.
The near-fatal blow that Khomeini struck at the Shah’s regime lay in the fatwa he issued decreeing that firing on unarmed protestors was equivalent to firing at a copy of the holy Quran. Most of the Shah’s soldiers, being Shiite and often young conscripts, accepted Khomeini’s interpretation. Many of them had already lost faith in their commanders after bank employees revealed, in September 1978, that top army officers had been transferring vast sums abroad. Little wonder that, by the time the Shah left Iran in January 1979, the army’s strength had plummeted from 300,000 to just over 100,000, mainly due to desertions.
By contrast, there is little evidence so far that the present regime’s security forces — the heavily indoctrinated Revolutionary Guards, the Basij militia, or the armed police — are vacillating when ordered to break up demonstrations with force. On its part, the regime, aware of the danger of creating martyrs and of the historical precedent, has taken care to make minimal use of live fire in dispersing protesting crowds.
During the 12 months of the revolutionary movement that stretched from 1978 into 1979, the indiscriminate use of live fire by the Shah’s regime led to between 10,000 — the government figure — and 40,000 — the opposition’s statistic — deaths. In the six months of the street protest this time around, the total, according to the opposition, is 106.
Nationalism as a Factor
If this interpretation of the current situation in Iran has focused solely on internal political dynamics, that doesn’t mean external forces are unimportant. Given the geo-strategic significance of Iran in the region and the world, any move by not-too-friendly Western governments against Tehran is bound to alter the domestic situation dramatically.
Were the Western powers, for instance, to succeed in ratcheting up economic sanctions against Tehran through the United Nations Security Council, the opposition would undoubtedly cease its protests and cooperate with the Ahmadinejad administration to face a common national threat under the banner of patriotism.
With a proud recorded history stretching back six millennia, Iranians have evolved into staunch nationalists in modern times. That is a simple, if overarching, fact which leaders in the West cannot afford to ignore.
Dilip Hiro is the author of many books on the Middle East, including The Iranian Labyrinth. His latest book, After Empire: The Birth of a Multipolar World(Nation Books), has just been published. From January 22nd to February 4th, he will be in the U.S. on his book tour.
Al Khoi, en av de största ledarna (Marja al Taqleed) inom shiaislam genom tiderna, dog
Här kommer en film från den irakiska underrättelsetjänsten och bland de bedjande kan man se Al Sistani, dagens störste och mest kände shialedare. Se hur få som deltog, hur tomt det var. Se hur fruktan kändes i luften för vad Saddam gjorde och vad Saddam hotade med.
Tio tips för oss svaga muslimer, för att bli bättre i tron och för att bättra oss själva. Jag orkade inte översätta
Every time we read an inspiring article or hear a motivating speech, we resolve to abandon some of our un-Islamic habits, persevere steadfastly in our wajibaat, and generally become more “practicing”. But due to the lack of any practical ideas or steps, these resolutions usually do not last for more than an hour after the initial epiphany. Following is a list of ten very common issues that most of us seem to falter when it comes to our Islamic obligations. By improving in each of these areas, we can exponentially increase our nearness to our Creator and minimize/eliminate the punishment of Allah that would most certainly await us otherwise.
Telling the Truth
Avoiding unwanted telephone calls (“Tell them I’m not home!”) and trying to obtain undeserved discounts from inexperienced young staff at the local butcher (“Yeah, yeah, your boss knows me, he always gives me a 25 percent discount!”) is, well, dishonest and un-Islamic. Small lies, big lies, and even white lies should be avoided at all times. As good believers, we should always be telling the truth!
Praying on Time
One of the major inconveniences of our favorite TV shows it that they are always broadcast at Maghrib time. Despite having seen every episode half a dozen times over the span of our childhood, we can’t help but gamble every time over whom we love more: Allah or Homer Simpson? And for those of us who are smart enough to know that our Creator’s importance is greater than Matt Groening’s creation, the Morning Prayer is a whole other battle. I’m not too sure why most of us “don’t have the energy” for Fajr, because even at 4 in the morning, the minute someone plugs in the PS3 or suggests a movie marathon, it’s as though we’ve consumed a dozen energy drinks and three shots of espresso. Narrations reveal that Fajr is the most beneficial of the daily prayers; however, Satan whispers otherwise.
Minding Our Language
I understand that the recommended daily Ziyarat Ashura recitation summons an amazing adrenaline rush upon cursing the tyrants; however, extending this “curse allowance” to regular use of profanities in everyday life is certainly uncalled for! These days most Muhammads and Hussains and Zainabs and Fatimas seem to be partaking in the who-can-swear-the-most competitions with the non-Muslims. If anyone feels as though this statement is grossly unfair, please find proof by visiting the local Islamic school during lunch time.
Refraining from Backbiting
To those individuals who feel compelled to commit Gheebat, justifying it as “a collective attempt to rectify faltering individuals” by informing each and every person of someone else’s shortcomings and not-so-ethical behavior, we quote the Holy Qur’an: “And spy not, neither backbite one another. Would one of you love to eat the flesh of his dead brother?” (49:12) Either everyone these days is practicing cannibalism on their own free will, or we have run out of new and interesting meats to try. I’m not too sure about your brother’s, but mine’s flesh certainly does not seem too appetizing.
Paying Religious Dues
The only difference between shortchanging the IRS and shortchanging on Khums is that the former will land you in jail, whereas the latter will put you in hell. Ideally we would like to avoid both, but if we had to choose one, we would definitely take jail time over hell time. And we sincerely hope our fellow brothers and sisters have the same preference. One way to avoid hell time is to pay our religious dues on time and share our wealth with the poor. We assure you the benefits are countless. The most appealing (second only to earning Allah’s pleasure, of course) benefit of taking your wealth and giving it to the poor? You get to feel like Robin Hood!
Observing Proper Hijab
Although it’s usually the intelligence of beings possessing the Y chromosome which is questioned, sometimes we can’t help but think it’s the double X which has a few loose screws. Why exactly a Hijabi woman would intentionally falter when it comes to observing proper Hijab is beyond our understanding. If you’ve got the headscarf and “modest dress” going on, than we’re yet to fully comprehend the benefit of exposing those pink toenails and wrists for the sake of showing off our gladiator sandals and fake Gucci watches. Please book an appointment with X-Men character Dust for a few Hijab pointers. (The Niqab is optional.) For God’s sake, sisters, cover up everything that’s not for the world to see, and that means not just your hair!
Avoiding Inappropriate Movies and Television Programs
Either I’ve remained completely oblivious about the MPAA merging with the Islamic seminary in Qom, or Muslims are mistaking the bold large print of “Rated R for coarse language and nudity” with “This movie is suitable for viewing by Muslims.” My dear brother, we are aware that the Imam of Our Time (may Allah hasten his reappearance) is always present among us. Keep that in mind the next time you watch a movie with girls in bikinis in it. And sisters, being a girl doesn’t justify your obsession for those romance films which lead to those secret collages and shrines with topless pictures of Edward Cullen making out with Bella. Sorry to break this to you, brothers and sisters, but your husbands and wives will not look like those Photoshopped movie stars, so it’s best to stop drooling over them now.
Sporting a Beard
According to several traditions, a shaved face was commonly sported by the munafiqeenof Islam, such as Muawiya and Yazid. Today, however, it is a common sight to see the followers of the bearded nobles, Prophet Muhammad and his Progeny (peace be upon them), resembling the followers of the enemies of Islam. I’ve never seen South Korean soldiers dress up like the North Korean soldiers, so I’m not too sure what is going on with a growing number of brothers today. Instead of desperately chasing Fiqhi loopholes to justify shaving the beard, just ask yourself one question: WWAD? (What Would [Imam] Ali Do?)
Keeping Proper Friends
We all love to be the best friends possible, but that shouldn’t be at the expense of us not being the best Muslim friends possible! Many a times we find it hard to control that energetic spirit within which chants Amr Bil Maroof, and in an attempt to show our friends the Right Path, we decide to do whatever it takes to “fit in” and subsequently let our own faith slip. As a wise person once said, “A man is known by the friends he keeps.” Surely hanging with friends who have a tendency to engage in haram activities cannot help us do more halal and less haram. If anyone thinks otherwise, the Prophet of Allah responded to your objection already: “A good friend is one whose presence should always remind you of your Lord.”
Making Up Missed Prayers and Fasts
It’s great fun to fall sick in Ramadan, because while everyone else is fasting, you’re one of the lucky few who can eat! Victory! But for those of us who don’t like being in debt to our bank or credit cards, maybe it’s a wise idea to be debt-free in the eyes of Allah as well. Fasting on days other than in Ramadan does seem excruciating, but perhaps some of us should have thought about this before we decided to forego our Islamic duties for minor excuses. And if you’re among the lucky few who do not have any missed fasts, take account and find out if you have any prayers from the past (that were missed or performed incorrectly) that must be made up.
Medan herr Obama tar emot Nobelpriset och medan han skickar ut sina hejdukar för att tortera, kidnappa och mörda; medan han ökar anslagen till militären och stödet till Israels terror, så ökar fattigdomen i USA. För varje år läser jag om ökande fattigdom i det ”rikaste” landet i världen. Någon vecka sedan menade han att han skulle fixa till budgetunderskottet. Visst men han rör inte militäranslagen, han slutar inte föra krig och han stoppar inte CIA från att kidnappa och tortera fler.
Låt hungern fortsätta, till slut kommer amerikanerna att vakna upp och inse att de valt fel system. Medan de krigar för ”friheten” eller medan de går ut på korståg, som Bush sa, så ökar fattigdomen i USA..
Jag har lagt märke till att när väst vill starta krig eller svartmåla någon, så görs det med hjälp av media. Det bästa exemplet är DN.se, som jag följer dagligen. I denna tidning skrivs det om Iran på daglig basis och alltid på ett negativt sätt mot staten och mot regeringen. Ingenstans nämns det att majoriteten av befolkningen är för regeringen eller att under Ashuradagen, när de gröna förstörde och hotade och hånade, det gick ut miljoner emot dem som sade sin mening och som stödde regeringen.
Nej, Irans opposition ger inte upp och vill de demonstrera så gärna för mig, FREDLIGT, tyvärr har de inte en enda gång varit fredliga utan hela tiden utmanat, hånat, angripit och hotat. Inget vi skulle acceptera i väst, varför ska iranierna acceptera det?
Propagandan är uppenbar, tyvärr vill eller kan ingen se den. Medan tusentals mördas i Jemen, medan det sker explosioner i Irak, medan 6 miljoner går till vallfärden i Kerbala, medan fångar ruttnar på Guantanamo och torteras av USA, så skriver DN om människor som är i minoritet och som är inget annat än terrorister.
Folket sade sitt och ändå gick media ut och valde en viss sida, de valde att tro på myten om valfusket, även när det inte var underbyggd. Nej, Iran vet vilken väg det vill ta, och det är inte att gå de grönas väg. Jag kan bara rekommendera att ni läser om Iran bland mina länkar och ser den andra sidans version av händelserna. Före USAs invasion av Irak, så gick media också då ut och startade propagandamaskinen för att svartmåla Irak, något som gjorde det lättare att starta krig mot Irak och som till idag kostat miljoner människor livet.
Att Dilba Demirbeg stödjer staten Israel är illa nog. Att Dilba dag in och dag ut skriver ofokuserade och illa underbyggda artiklar är värre. Jag anser att Dilba är en rätt smart och skärpt kvinna, hon är duktig på att vilseleda och förvränga och hade hon inte blivit journalist, så hade hon nog blivit en rätt bra politiker.
När jag läser hennes inlägg i frågor om Israel eller om islam, hennes favoritämne, så lägger jag märke till att hon alltid blandar olika saker. Den här gången tar hon upp burkan, i samma veva som hon tar upp en avhandling om tillåtelse att ge vissa människor rätten att följa sharialagen när det gäller arvsrätten. Hon talar högt om den svenska grundlagen men glömmer att vi redan har främmande lagar och stater (EU) som lägger sig i våra angelägenheter och därmed även, i teorin, kan bryta mot vår grundlag, då vi lovat att följa EG-rätten.
Att hon är duktig på att dupera kommer fram när hon tar upp ”burkaförbudet”, jag som muslim har sett beslöjade och ickebeslöjade muslimskor, jag har sett kvinnor med slöja på halva huvudet, och vissa med niqab, men jag har än till den här dagen inte sett någon med burka, ett afghanskt klädstycke som enbart finns i just Afghanistan. Kan Dilba, denna expert på islam, inte vara insatt i de olika klädplaggen? Eller använder hon sig av ordet burka för att skrämma upp svensken? Jag röstar på det senare.
Dilba har en tendens att dupera och förvränga, vad som är hemskt är att hon kommer undan med det.
I dagarna går runt 6 miljoner muslimer mot Kerbala. Många av dem till fots, för att hedra den heliga Imamen Hussain och för att återspegla vad som hände Hussains familj och anhängare, när de fördes iväg till fots till fångenskap och förtryck. Den 5 februari infaller ”Arba3een” den fyrtionde dagen efter Hussains död. Muslimerna avslutar sin sorgperiod den 40:de dagen efter en persons död.
Min far är nu i Irak för andra gången sedan han flydde i slutet av 70-talet. Även han ska bege sig till fots till Kerbala. Känslan måste vara oerhört, stark och jag får gåshud av att bara tänka på de miljoner som rör sig som en flod mot Imam Hussains grav.
Vatten och mat ges med glädje till de vallfärdande.
Hundratusentals kommer från närliggande länder som Iran, Syrien och Saudiarabien. Även från väst åker shiiter till Irak för att visa sin sorg och sin respekt för Imam Hussain, martyren som föll vid Kerbala år 680.
En utav fyra Marja i Najaf, deltog i processionen. Marja är ett shiitiskt koncept som betyder att en lärd har nått så pass stor kunskap, att han kan tolka religionen och utfärda dekret och förordningar till hans anhängare. En shiamuslim måste välja en Marja, som han anser vara mest bevandrad i religionen.
Jaarullah Abul Qasim Mahmood b. Umar Al-Zamakhshari återberättar från Profeten Muhammed (s.a.w) att denne sagt:
Fatima är mitt hjärtas glädje och hennes två söner är mitt hjärtas frukter och hennes man är mina ögons ljus och imamerna från deras barn är min Herres ståthållare och ett förlängt rep mellan Honom och Hans skapelse. Den som håller sig fast till dem är räddad och den som undviker dem avviker från den rätta vägen.
1400 år sedan stod ett slag mellan den rättmätige kalifen Ali ibn abi Talibs armé och Khawarij, ”de som lämnat” vid Nahrawain. Innan slaget höll Imam Ali ett tal, vari han förklarade för Khawarij att färre än 10 av deras medlemmar kommer att överleva och att färre än 10 av Alis soldater kommer dö. Vidare talade han om för dem att vart de än kommer, så kommer de skapa kaos och de kommer att utrotas vart de än hamnar. De kommer jagas och så kommer det gå vidare.
I dagarna har Khawarijs ättlingar, wahabiterna skapat kaos överallt i den muslimska världen, och deras propaganda på nätet och deras stora ekonomiska tillgångar, har lett till att de kunnat sprida sitt gift, sitt cancer. Ett av de länder där de hamnat är Bosnien. I en by i Bosnien har några wahabiter lyckats skapa ett litet minisamhälle, och som den cancer de utgör, så kände sig den bosniska staten tvungen att utrota den.
De flesta muslimerna, shiiter som sunniter, ser ner på wahabiterna. Deras version av islam, förändring av religionen, förändring av värderingarna; deras åsikter som skapar hat mellan muslimer, har lett till att allt fler öppnat upp sina ögon för dem och deras spridande av sjukdomen.
I Irak har dessa wahabiter nu även lyckats mörda hundratals vallfärdande irakier. De vallfärdande skulle besöka Hussains och andra helgons gravar. En sed som är del av den muslimska tron men som är avskydd av wahabiterna. Så wahabiterna väljer att spränga upp sig själva och de barn och kvinnor som är på besök, för att snabbare komma till helvetet. För Allah är barmhärtig men jag tror knappast att han visar dessa djur barmhärtighet, vars hela existens består av att mörda och bekämpa oskyldiga.
Jag har aldrig kunnat tåla dödandet av oskyldiga, om de är muslimer eller ickemuslimer. Att det utförs av muslimer mot andra muslimer gör saken bara värre. Att man kan förklara för sig själv att mördandet sker i Allahs namn och att han sagt åt oss att mörda barn och kvinnor är hemskt, att han också sagt åt oss att mörda muslimska barn och kvinnor känns bara helt bisarrt.
Må Allah skydda oss för dessa takfiris, dessa khawarij, dessa wahabiter…
Skrev om wahabiternas planer på utbyggnaden av Mecka och moskeen runt Kaaban. Ser fint ut men det är rätt makabert att man förstörde Jannat al Baqi, byggnader och gravar som var över 1300 år gamla, men här bygger man ut och upp. Logiken har aldrig varit wahabiternas starka sida. Här gillar jag dock planerna och jag hoppas de fullbordas.
Det är inte säkert att det kommer bli som det är planerat.
Loading ...
) kan ni läsa om
Senaste kommentarer