Ren Kärlek
Somrarna hade blivit stekheta, stor torka härjade i landet. Ingen räddning fanns i sikte, Medinas befolkning sågs ofta titta mot himeln, i hopp om att se några moln, men de var alltid besvikna. Maten och vattnet blev svåra att hitta i staden.
Utöver alla dessa problem, fick Profeten saw, reda på att Bysans, med sin stora romerska armé, hade planer på att invadera det muslimska riket. De hade börjat samla sig i Syrien och Profeten saw, tyckte det var bäst att möta dem just i Syrien, alla muslimer skulle delta.
Muslimerna, trötta, svaga pga all törst och svält, var knappast entusiastiska. Några av hycklarna försökte hitta på ursäkter för att slippa följa med, de ville vänta tills man fått in skörden, men ingen fick nåt uppskov, alla skulle med. Man var rädd att provianten skulle ta slut innan man ens kom till slagfältet, men Profeten saw, bestämde att man ändå skulle gå möta fienden.
30 000 muslimer, vandrade norrut i den stekheta ökensolen, några med svag tro, lämnade armén och gick tillbaka till Medina, plötsligt såg man Kaab ibn e Maalik, vända sin häst, och rida tillbaka till staden, folk skrek ut hans namn, men Profeten saw var inte upprörd han sa bara:
”Låt honom gå, ifall det finns en uns av godhet i honom, kommer Allah skicka honom tillbaka till er. Om han inte kommer tillbaka, var då säkra på att Allah skyddade er för hans onda avsikter.”
En stund senare, skrek männen ut igen:
”Karrarah ibn e Rabei har lämnat oss åh Profet”.
Och än en gång hörde man Profeten saw säga:
”Låt honom gå, ifall det finns en uns av godhet i honom, kommer Allah skicka honom tillbaka till er. Om han inte kommer tillbaka, var då säkra på att Allah skyddade er för hans onda avsikter.”
Någon stund senare, hördes männen skrika:
”Hillal ibn el Ummayya har lämnat oss!”
Profeten repeterade samma ord igen. Under tiden stannade Abu Dharrs kamel upp och ville inte röra på sig. Han försökte med alla medel att få den att röra på sig, men inget hjälpte. Han ville inte stanna bakom dem, så han tog sina saker och började gå efter hären, till fots. Solen och tröttheten och den packning han bar, fick honom att förlora all energi. Han kände att han inte kunde längre, men han gav inte upp.
Plötsligt stötte hans fot till en sten, och när han tittade till stenen, såg han en liten pöl av vatten under den, med färskt vatten. Han smakade bara vattnet och då han fann det uppfriskande, fyllde han sin vattensäck med det. Han var angelägen om att hinna ikapp hären, så han gick snabbare, även då tyngden på hans axlar blivit tyngre.
Profetens saw, anhängare skrek ut igen:
”Abu Dharr kan inte ses någonstans oh Profet. Han verkar ha lämnat oss oh Allahs Profet.”
Profeten saw, suckade och sa samma ord som tidigare:
”Låt honom gå, ifall det finns en uns av godhet i honom, kommer Allah skicka honom tillbaka till er. Om han inte kommer tillbaka, var då säkra på att Allah skyddade er för hans onda avsikter.”
Abu Dharrs mun var torr av törsten, men han tvingade sig framåt, han såg till slut arméns bakre led och började få ny energi av glädjen åt att se dem. Då de såg honom stannade soldaterna till och skrek: ”En av dem som lämnat oss, håller på att komma!”
Profeten saw hördes säga: ”Oh Allah, låt det vare Abu Dharr.”
”Det är Abu Dharr skrek männen, det är Abu Dharr”.
Abu Dharr nådde Profeten saw och föll ihop inför honom av tröttheten och utmattningen.
Profeten saw sa:
”Hämta honom lite vatten; Abu Dharr sa, jag har vatten med mig. Profeten saw undrade då varför han inte hade druckit från vattnet:
Må mina föräldrar vara lösen för dig oh Allahs Profet. Jag slog till en sten och under den fann jag färskt och uppfrsikande vatten, när jag smakade på det och kände att det var gott, tänkte jag på dig och lovade mig själv, att inte dricka av det förrän du hade druckit ur det.”
Källa:
Anecdotes of the Ahlul Bayt
Written by
Shahid Ayatullah Murtadha Mutahhari
Liknande inlägg:
Loading ...
